Mäns rättighet till alkohol = Kvinnors rättighet till offentlig kränkning
Har precis kommit hem från en trevlig kväll hemma hos min lillasyster och hennes pojkvän. Under kvällen har vi diskuterat och dissekerat det svenska samhället, När jag går från lägenheten i min ensamhet så känner jag mig hoppfull inför framtiden och jag bär på en tro att vi kan ändra eller åtminstone påverka samhällets snedvridna framfart.
När jag går där slås jag av hur olika människor upplever samma situationer. Vissa människor finner det skrämmande att åka tunnelbana under kvällstid, jag själv känner mig sällan rädd når jag befinner mig i det offentliga rummet. Kanska därför att jag är väl medveten om min förmåga att handskas med oväntade och skrämmande situationer, men jag har också alltid undrat varför folk tar ut rädslan i förskott, då finns det ju ingen mental energi kvar när eller om någonting nu väl händer.
Istället för att vara rädd så roar jag mig med att observera människor. Kroppspråken på tunnelbanan säger så mycket om människan bakom, ju mer de försöker dölja en känsla desto tydligare blir den. Människo observation kan jag roa mig med i det oändliga. Jag har medvetet satt mig så att jag kan observera mina medresenärer i tunnelbane vagnen. Där finns 3 par mellan 25-40 år , 4 personer som reser ensamma ( 3 män och 1 kvinna) 4 grupper av "grabbar" med 2- 3 person i varje grupp. Ljudvolymen är ganska hög, det är torsdag kväll och klockan är strax efter 11.30.
När vi kommer till sundbybergs station så kliver tre män i 55-60 års åldern ombord. De är överförfriskade och högljudda. En av männen får syn på mig och med stor koncentration raglar han fram till mig medans han sluddrar någonting osammanhängande. Väl framme försöker han sätta sig brevid mig men börjar av någon outgrundlig andledning samtidigt rycka mig i mitt vänstra lår. Jag spänner blicken i honom , befaller honom att lämna mig i fred och knuffar över honom på motsatt säte. Hans sällskap finner detta intressant, de stannar av i sin diskussion och följer händelseförloppet med spänning. När mannen väl återfått en gnutta av balansen vinglar han tillbaka över till min sida. Han försöker nu sätta sig ner i mitt knä samtidigt som han sluddrigt viskar fram vad han anser vara någon form av förförelse läte i mitt öra. Återigen knuffar jag bort mannen , jag spänner ögonen i honom och befaller att han ska lämna mig i fred. (Efter att under många år ha levt med en alkoholist så har jag kommit fram till att hund kommando funkar best). Denna teknik funkar dock inte på mannen som nu har övriga medresenärer fulla uppmärksamhet. Folk byter säte för att få bättre överblick över vad som händer. När Herr Sludder återigen försöker ta sig upp tröttnar jag , reser mig upp och går och sätter mig längre bort i vagnen.
Jag är vid det här laget verken rädd eller arg endast förundrad över hur det alltid kommer sig att alla idioter dras till mig . Jag har bara hunnit sitta några sekunder när Herr Sludder passerar plattsen dår jag sitter, han hinner gå ytterligare några steg innan han upptäcker sitt misstag ,vänder sig om igen och får syn på mig. Man kan nu höra osammanhängande kärleksförklaringar mellan sluddret.
Jag ryter i till honom att lämna mig i fred, han byter taktik och istället för att försöka sätta sig ner försöker han nu rycka upp mig till honom. Återigen knuffar jag bort honom men denna gång är han beredd. Han har krokat fast sig i mig och jag är nära på att följa med i fallet. Nu har vi hela vagnens fulla intresse, alla diskussioner har stannat av och alla tittar ogenerat och nyfiket på vad som händer. De enda som inte tycks finna händelse utvecklingen intressant är mannens två vänner som nu i sakta mak kommer emot oss, de diskuterar hurvida det är Martin Timell som leder melodifestivalen eller inte.
Jag lyckas med våld slingra mig ur mannens grepp, knuffar iväg honom och medans jag går längst bak i vagnen kan jag höra hur han ilsknar till och börjar vråla efter mig. Vad jag förstår av tjuten så är han upprörd över att han känner sig missförstådd och frustrerad över att den sanna kärleken inte var besvarad. Denna gång sätter jag mig med ansiktet framåt så att jag kan se hela vagnen. Vid det här laget har folk slutat att möta min blick. Jag räknas inte längre till dem, jag har blivit osynlig. Mannen som likt fågeln på julafton dyker upp igen och igen och igen, har nu återigen hunnit fram till mig. Jag fascineras över hur han med den promillehallten i blodet som han har ändå kan röra sig relativt kontrollerat och snabbt.. Han är nu arg, väldigt arg , han börjar rycka och slita i mig, han pendlar mellan ilska och gråt. Jag försöker värja mig men trotts att han är full så har han det muskelmässigt övertaget. Han är frustrerad och vet inte riktigt vad han vill, ena stunden slängs jag ner på sätet för att sekunden efter ryckas upp på fötter igen. Han slår mig inte slänger endast runt med mig som en oönskad trasdocka. Under hela händels förloppet behåller jag mitt lugn, att stressa honom gör det bara värre. Dock så är jag helt konsentrerad på att inte göra illa mig.
Nu har mina medresenärer på ett mystiskt sätt hamnat i sms trans. Det sitter där med sina mobiler i högsta hugg och smsar så att svetten rinner. jag och Herr Sludder befinner oss i en parallel verklighet vi är inte längre närvarande. Mannen på sätet brevid har trotts att han för mindre än en minut sedan var klarvaken och följde tumultet med fullständig koncentration, nu övergått till den djupaste av sömn. Han tycks helt oberörd av skriken som Herr Sludder slänger ur sig. Vid ett tillfälle knuffar jag iväg mannen så han drattar ner på sätet brevid den sovande, men sömnen tycks vara så djup att han endast flyttar lite på sig för att slippa den fysiska kontakten och somnar sedan om.
Tunnelbanan rullar in på fridhemsplan station och jag sliter mig loss och kliver av. Tydligen skall även mannen och hans följe kliva av här. Övriga resenärer står där på perrongen lite tafatt och vet inte riktigt hur de ska bete sig, nu när de inte längre kan gömma sig bakom mobilen eller sömnen .
Men oj... är det inte fascinerande hur intressant en tunnelbane karta kan vara strax innan klockan 12.00 en torsdag kväll ?
Jag svär medans jag går bort från perrongen och bort från den överförfriskade mannen. Och medans jag går där så känner jag en ilska i bröstet som jag inte har känt på många år , en ilska som omsluter hela mitt väsen. Men ilskan är inte riktad mot Herr Sludder. Han är bara en patetisk vilsen liten själ som söker bedövning i alkoholens dunkel. Nej min ilska riktas mot er, mina medmänniskor som gömmer er bakom samhället och väntar på att samhället ska ta sitt ansvar i kvinnofrågor, skolfrågor och våldsfrågor. Men snälla vakna det är ju VI som är samhället, om inte vi gör det så görs det inte. När jag går där med skriken som sakta klingar av bakom mig så står ni där redo att i morgon ställa er på barrikaderna och skriva insändare och kräva fler övervakningskameror i tunnelbanan, fler poliser i city, mer civilkurage och säkrare gator. Skäms på er.
När jag går där slås jag av hur olika människor upplever samma situationer. Vissa människor finner det skrämmande att åka tunnelbana under kvällstid, jag själv känner mig sällan rädd når jag befinner mig i det offentliga rummet. Kanska därför att jag är väl medveten om min förmåga att handskas med oväntade och skrämmande situationer, men jag har också alltid undrat varför folk tar ut rädslan i förskott, då finns det ju ingen mental energi kvar när eller om någonting nu väl händer.
Istället för att vara rädd så roar jag mig med att observera människor. Kroppspråken på tunnelbanan säger så mycket om människan bakom, ju mer de försöker dölja en känsla desto tydligare blir den. Människo observation kan jag roa mig med i det oändliga. Jag har medvetet satt mig så att jag kan observera mina medresenärer i tunnelbane vagnen. Där finns 3 par mellan 25-40 år , 4 personer som reser ensamma ( 3 män och 1 kvinna) 4 grupper av "grabbar" med 2- 3 person i varje grupp. Ljudvolymen är ganska hög, det är torsdag kväll och klockan är strax efter 11.30.
När vi kommer till sundbybergs station så kliver tre män i 55-60 års åldern ombord. De är överförfriskade och högljudda. En av männen får syn på mig och med stor koncentration raglar han fram till mig medans han sluddrar någonting osammanhängande. Väl framme försöker han sätta sig brevid mig men börjar av någon outgrundlig andledning samtidigt rycka mig i mitt vänstra lår. Jag spänner blicken i honom , befaller honom att lämna mig i fred och knuffar över honom på motsatt säte. Hans sällskap finner detta intressant, de stannar av i sin diskussion och följer händelseförloppet med spänning. När mannen väl återfått en gnutta av balansen vinglar han tillbaka över till min sida. Han försöker nu sätta sig ner i mitt knä samtidigt som han sluddrigt viskar fram vad han anser vara någon form av förförelse läte i mitt öra. Återigen knuffar jag bort mannen , jag spänner ögonen i honom och befaller att han ska lämna mig i fred. (Efter att under många år ha levt med en alkoholist så har jag kommit fram till att hund kommando funkar best). Denna teknik funkar dock inte på mannen som nu har övriga medresenärer fulla uppmärksamhet. Folk byter säte för att få bättre överblick över vad som händer. När Herr Sludder återigen försöker ta sig upp tröttnar jag , reser mig upp och går och sätter mig längre bort i vagnen.
Jag är vid det här laget verken rädd eller arg endast förundrad över hur det alltid kommer sig att alla idioter dras till mig . Jag har bara hunnit sitta några sekunder när Herr Sludder passerar plattsen dår jag sitter, han hinner gå ytterligare några steg innan han upptäcker sitt misstag ,vänder sig om igen och får syn på mig. Man kan nu höra osammanhängande kärleksförklaringar mellan sluddret.
Jag ryter i till honom att lämna mig i fred, han byter taktik och istället för att försöka sätta sig ner försöker han nu rycka upp mig till honom. Återigen knuffar jag bort honom men denna gång är han beredd. Han har krokat fast sig i mig och jag är nära på att följa med i fallet. Nu har vi hela vagnens fulla intresse, alla diskussioner har stannat av och alla tittar ogenerat och nyfiket på vad som händer. De enda som inte tycks finna händelse utvecklingen intressant är mannens två vänner som nu i sakta mak kommer emot oss, de diskuterar hurvida det är Martin Timell som leder melodifestivalen eller inte.
Jag lyckas med våld slingra mig ur mannens grepp, knuffar iväg honom och medans jag går längst bak i vagnen kan jag höra hur han ilsknar till och börjar vråla efter mig. Vad jag förstår av tjuten så är han upprörd över att han känner sig missförstådd och frustrerad över att den sanna kärleken inte var besvarad. Denna gång sätter jag mig med ansiktet framåt så att jag kan se hela vagnen. Vid det här laget har folk slutat att möta min blick. Jag räknas inte längre till dem, jag har blivit osynlig. Mannen som likt fågeln på julafton dyker upp igen och igen och igen, har nu återigen hunnit fram till mig. Jag fascineras över hur han med den promillehallten i blodet som han har ändå kan röra sig relativt kontrollerat och snabbt.. Han är nu arg, väldigt arg , han börjar rycka och slita i mig, han pendlar mellan ilska och gråt. Jag försöker värja mig men trotts att han är full så har han det muskelmässigt övertaget. Han är frustrerad och vet inte riktigt vad han vill, ena stunden slängs jag ner på sätet för att sekunden efter ryckas upp på fötter igen. Han slår mig inte slänger endast runt med mig som en oönskad trasdocka. Under hela händels förloppet behåller jag mitt lugn, att stressa honom gör det bara värre. Dock så är jag helt konsentrerad på att inte göra illa mig.
Nu har mina medresenärer på ett mystiskt sätt hamnat i sms trans. Det sitter där med sina mobiler i högsta hugg och smsar så att svetten rinner. jag och Herr Sludder befinner oss i en parallel verklighet vi är inte längre närvarande. Mannen på sätet brevid har trotts att han för mindre än en minut sedan var klarvaken och följde tumultet med fullständig koncentration, nu övergått till den djupaste av sömn. Han tycks helt oberörd av skriken som Herr Sludder slänger ur sig. Vid ett tillfälle knuffar jag iväg mannen så han drattar ner på sätet brevid den sovande, men sömnen tycks vara så djup att han endast flyttar lite på sig för att slippa den fysiska kontakten och somnar sedan om.
Tunnelbanan rullar in på fridhemsplan station och jag sliter mig loss och kliver av. Tydligen skall även mannen och hans följe kliva av här. Övriga resenärer står där på perrongen lite tafatt och vet inte riktigt hur de ska bete sig, nu när de inte längre kan gömma sig bakom mobilen eller sömnen .
Men oj... är det inte fascinerande hur intressant en tunnelbane karta kan vara strax innan klockan 12.00 en torsdag kväll ?
Jag svär medans jag går bort från perrongen och bort från den överförfriskade mannen. Och medans jag går där så känner jag en ilska i bröstet som jag inte har känt på många år , en ilska som omsluter hela mitt väsen. Men ilskan är inte riktad mot Herr Sludder. Han är bara en patetisk vilsen liten själ som söker bedövning i alkoholens dunkel. Nej min ilska riktas mot er, mina medmänniskor som gömmer er bakom samhället och väntar på att samhället ska ta sitt ansvar i kvinnofrågor, skolfrågor och våldsfrågor. Men snälla vakna det är ju VI som är samhället, om inte vi gör det så görs det inte. När jag går där med skriken som sakta klingar av bakom mig så står ni där redo att i morgon ställa er på barrikaderna och skriva insändare och kräva fler övervakningskameror i tunnelbanan, fler poliser i city, mer civilkurage och säkrare gator. Skäms på er.
