Huldrans

Har precis kommit hem från en trevlig kväll hemma hos min lillasyster och hennes pojkvän. Under kvällen har vi diskuterat och dissekerat det svenska samhället, När jag går från lägenheten i min ensamhet så känner jag mig  hoppfull inför framtiden och jag bär på en tro att vi kan ändra eller åtminstone påverka samhällets snedvridna framfart.

När jag går där slås jag av hur olika människor upplever samma situationer. Vissa människor finner det skrämmande att åka tunnelbana under kvällstid, jag själv känner mig sällan rädd når jag befinner mig i det offentliga rummet. Kanska därför att jag är väl medveten om min förmåga att handskas med oväntade och skrämmande situationer, men jag har också alltid undrat varför folk tar ut rädslan i förskott, då finns det ju ingen mental energi kvar när eller om någonting nu  väl händer.

Istället  för att vara rädd så roar jag mig med att observera människor. Kroppspråken på tunnelbanan säger så mycket om människan bakom, ju mer de försöker dölja en känsla desto tydligare blir den. Människo observation kan jag roa mig med i det oändliga. Jag har medvetet satt mig så att jag kan observera mina medresenärer i  tunnelbane vagnen.  Där finns 3 par mellan 25-40 år ,  4 personer som reser ensamma ( 3 män och 1 kvinna) 4 grupper av "grabbar" med 2- 3 person i varje grupp. Ljudvolymen är ganska hög, det är torsdag kväll och klockan är  strax efter 11.30.

När vi kommer till sundbybergs station så kliver tre män i 55-60 års åldern ombord. De är överförfriskade och högljudda. En av männen får syn på mig och med stor koncentration raglar han fram till mig medans han sluddrar någonting osammanhängande. Väl framme försöker han sätta sig brevid mig men börjar av någon outgrundlig andledning samtidigt rycka mig i mitt vänstra lår. Jag spänner blicken i honom , befaller honom att lämna mig i fred och knuffar över honom på motsatt säte. Hans sällskap finner detta intressant, de stannar av i sin diskussion och följer händelseförloppet med spänning. När mannen väl återfått en gnutta av balansen vinglar han tillbaka över till min sida. Han försöker nu sätta sig ner i mitt knä samtidigt som han sluddrigt viskar fram vad han anser vara någon form av förförelse läte i mitt öra. Återigen knuffar jag bort mannen , jag spänner ögonen i honom och befaller att han ska lämna mig i fred. (Efter att under många år ha levt med en alkoholist så har jag kommit fram till att hund kommando funkar best). Denna teknik funkar dock inte på mannen som nu har övriga medresenärer fulla uppmärksamhet.  Folk byter säte för att få bättre överblick över vad som händer. När Herr Sludder återigen försöker ta sig upp tröttnar jag , reser mig upp och går och sätter mig längre bort i vagnen.

Jag är vid det här laget verken rädd eller arg endast förundrad över hur det alltid kommer sig att  alla idioter dras till mig . Jag har bara hunnit sitta några sekunder när Herr Sludder passerar plattsen dår jag sitter, han hinner gå ytterligare några steg innan han upptäcker sitt misstag ,vänder sig om igen och  får syn på mig. Man kan nu höra osammanhängande kärleksförklaringar mellan sluddret.

Jag ryter i till honom att lämna mig i fred, han byter taktik och istället för att försöka sätta sig ner försöker han nu rycka upp mig till honom. Återigen knuffar jag bort honom men denna gång är han beredd. Han har krokat fast sig i mig och jag är nära på att följa med i fallet. Nu har vi hela vagnens fulla intresse, alla diskussioner har stannat av och alla tittar ogenerat och nyfiket på vad som händer. De enda som inte tycks finna händelse utvecklingen intressant är mannens två vänner som nu i sakta mak kommer emot oss, de diskuterar hurvida det är Martin Timell som leder melodifestivalen eller inte.

Jag lyckas  med våld slingra mig ur mannens grepp, knuffar iväg honom och medans jag går längst bak i vagnen kan jag höra hur han ilsknar till och börjar vråla efter mig. Vad jag förstår av tjuten så är han upprörd över att han känner sig missförstådd och frustrerad över att den sanna kärleken inte var besvarad. Denna gång sätter jag mig med ansiktet  framåt så att jag kan se hela vagnen. Vid det här laget har folk slutat att möta min blick. Jag räknas inte längre till dem, jag har blivit osynlig. Mannen som likt fågeln på julafton dyker upp igen och igen och igen, har nu återigen hunnit fram till mig. Jag fascineras över hur han med den promillehallten i blodet som han har ändå kan röra sig relativt kontrollerat och snabbt.. Han är nu arg, väldigt arg , han börjar rycka och slita i mig, han pendlar mellan ilska och gråt. Jag försöker värja mig men trotts att han är full så har han det muskelmässigt övertaget. Han är frustrerad och vet inte riktigt vad han vill, ena stunden slängs jag ner på sätet för att sekunden efter ryckas upp på fötter igen. Han slår mig inte slänger endast runt med mig som en oönskad trasdocka. Under hela händels förloppet behåller jag mitt lugn, att stressa honom gör det bara värre. Dock så är jag helt konsentrerad på att inte göra illa mig.

Nu har mina medresenärer på ett mystiskt sätt hamnat i sms trans. Det sitter där med sina mobiler i högsta hugg och smsar så att svetten rinner. jag och Herr Sludder befinner oss i en parallel verklighet vi är inte längre närvarande. Mannen på sätet brevid har trotts att han för mindre än en minut sedan var klarvaken och följde tumultet med fullständig koncentration, nu övergått till den djupaste av sömn. Han tycks helt oberörd av skriken som Herr Sludder slänger ur sig. Vid ett tillfälle knuffar jag iväg mannen så han drattar ner på sätet brevid den sovande, men sömnen tycks vara så djup att han endast flyttar lite på sig för att slippa den fysiska kontakten och somnar sedan om.

                                                                                     
 
Tunnelbanan rullar in på fridhemsplan station och jag sliter mig loss och kliver av. Tydligen skall även mannen och hans följe kliva av här. Övriga resenärer står där på perrongen lite tafatt och vet inte riktigt hur de ska bete sig, nu när de inte längre kan gömma sig bakom mobilen eller sömnen .
Men oj... är det inte fascinerande hur intressant en tunnelbane karta kan vara strax innan klockan 12.00 en torsdag kväll  ?

Jag svär medans jag går bort från perrongen och bort från den överförfriskade mannen. Och medans jag går där så känner jag en ilska i bröstet som jag inte har känt på många år , en ilska som omsluter hela mitt väsen. Men ilskan är inte riktad mot Herr Sludder. Han är bara en patetisk vilsen liten själ som söker bedövning i alkoholens dunkel. Nej min ilska riktas mot er, mina medmänniskor som gömmer er bakom samhället och väntar på att samhället ska ta sitt ansvar i kvinnofrågor, skolfrågor och våldsfrågor. Men snälla vakna det är ju VI som är samhället, om inte vi gör det så görs det inte. När jag går där med skriken som sakta klingar av bakom mig så står ni där redo att i morgon ställa er på barrikaderna och skriva insändare och kräva fler övervakningskameror i tunnelbanan, fler poliser i city, mer civilkurage och säkrare gator. Skäms på er.

Här tar man säkerheten på fullaste allvar. Det hålls alla slaggs övningar både för passagerare och personal.  Den roligaste var livbåtsövningarna. När signalen går skall man ta sig till flytvästarna spänna fast dem och bege sig till sin grupps uppsamlingsplats. gruppen står på både nyckelkortet och på flytvästen (om man tar västen från sitt rum villsäga). Sedan ropas man upp och alla måste finnas annars är det bara att vänta medans personalen lokaliserar den försvunne personen. Sedan förklaras hur livbåtarna firas ner hur man skall placera sig mm.
 


Det roliga var att se hur olika personer beter sig vid sådana här övningar. Vissa flammsar för att de ser lustiga ut i sina stora flytvästar, vissa står nästintill i givakt, och lyssnar på helspänn till instruktionerna, vissa tar tillfället i akt att lära känna sina medpassagerare och kanske flörta lite grann. Sedan har vi förstås de stereotypa amerikanerna som ställer frågor i stil med:

- Så om båten sjunker, hur blir det då med bagaget? Skickas det hem till oss eller kan man hämta ut det vid kajen när vi kommer i land?

Ja vad ska man säga!

 

Själv så fascinerades jag mest av folket, människor. jag älskar människor ! de är så olika  varandra, så konstiga, så intressanta. Och jag är en av dem... hm... fascinerande.

Nått e fel jag kan inte lägga in bilder. gggrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Jag får välll lägga in dem sen:

Jaha, så var äntligen avrese dagen här. Väskorna är packade och humöret på topp.

Denna gång har jag varit föreseende med allt. Eftersom jag skall befinna mig på havet i nära 4 veckor och arbeta så måste allt funka. Därför har jag för säkerhets skull gått till tandläkaren (man vill ju inte vakna en morgon med tandverk och veta att det är 5 dagar till närmaste hamn). Jag har varit hos min läkare för hostan för nu 4e gången, denna gång ska väl medicinen ändå hjälpa. Jag har packat  alltifrån sjösjuke piller till migräntabletter till dagen-efter-piller, jag har förberett mig på alla tänkbara och otänkbara situationer. Nu ska jag bara slänga i mig en macka så bär det iväg!


AAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ för i helvete !!!!!!

Första tuggan och det smäller till i hela huvudet. Vad faan var det..... jag känner lite försiktigt med tungan .... nej allt verkar vara som det ska..... eller.....
Då ramlar ett stycke tand ut eller närmare bestämt 1/3dels tand ut. Jag springer till spegeln. Jag har varit med om att lagningar har ramlat ut men inte detta. Rotfyllningen är kvar men hela insidan av tanden har lossnat.

Grattis det hjälper tydligen inte att vara föreseende om man är en Isa. Jag var hos tandläkaren för mindre än en vecka sedan och likförbannat så står jag här nu med tand djäveln i handen !

Så frustrerad och arg som ett litet bi tar jag nu mina väskor och åker till flygplatsen med vetskapen om att jag inte har TID att laga tanden i sverige, inte har RÅD att laga tanden i USA och inte har något annat val än att arbeta ute på havet med jet lag, sjösjuka och tandverk i 4a veckor framöver.

Underbart!

Ju mer jag har att göra desto mindre gör jag, nej föresten det där var inte riktigt sant . Jag skriver lisstor på allt jag ska och borde göra . Massa listor, ingen aktion.

Jag var på Skansens julmarknad med min lilla syster häromdagen. Vi började diskutera det här med bloggar.

Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,

Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare. 

Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt.  Mig kvittar det. 



Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:

Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.

När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.

                    

Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!

Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.

Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.

                       

Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.

Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.

Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.

Jag har aldrig velat ha barn. Foster barn ja, men inga egna. Inte ens när jag var barn och satt i sandlådan med kompisarna. De pratade om hur många barn de skulle ha när de blev stora. själv ryckte jag lite ointresserat på axlarna och sa att jag skulle jobba med barn inte ha barn.

Man ska aldrig säga aldrig. Kanske att jag någon dag träffar en man ( eller kvinna) som får mig att vilja föra mina gener vidare, bilda mig en egen liten familj. Men det är absolut inte någonting jag räknar med ska hända.

Så fort jag råkar yppa för någon att jag inte vill ha egna barn så måste jag tillbringa den närmaste halvtimmen med att försvara mig och mina åsikter. Diskussionen slutar oftast med att personen i fråga säger
-vänta bara, du ändrar dig när du blivit äldre, alla vill ha barn. Det handlar om att våga .

Ja jag väntar fortfarande, jag är äldre och jag har aldrig sett mig själv som en rädd person som tar den enkla vägen ut. Lätta vägen hade föresten varit att skaffa barn och slippa alla dessa fördömande kommentarer.

Hur som helst. Min mamma har så länge jag kan minnas varit medveten om att jag inte vill skaffa barn. Hon har aldrig ifrågasatt mitt val eller försökt få mig att ändra åsikt. Bara sagt att
-barn är inte för alla.

Men de sista åren har min mammas biologiska mormors klocka börjat ticka frivarv. I början skrattade jag åt det  men nu påverkar det mig och vår relation dagligen. Det har gått så långt att jag undviker att gå förbi dagis tillsammans med mamma och om vi ska åka buss kliver jag på först och sätter mig så långt ifrån barnvagns plattsen man kan komma. Jag undviker plattser där jag vet att det kan förekomma barn så som simhallar, nöjesparker, museum fik utan trappsteg så att barnvagnar kommer in mm mm.

Trotts detta försöker hon få med mig in på BabyLand för att kolla på "söta saker" , in på Polarn &Pyret för att se på små kläder som jag hade när jag var liten...... Ja ni fattar poängen.

Häromdagen var jag ute hos mamma för att hämta en resväska eftersom jag skall till Hawaii under jul och nyår. Då fick jag en förtidig julklapp av  henne. En vacker brons ram med ett gammalt foto av en bebis i. Som inspiration tror jag hon kallade det. Och när jag sedan hade blivit "inspirerad" så kunde jag (detta hade hon redan kollat) byta ut bilden mot fotot av min egen bebis.

                        

Men hon nöjer sig inte med detta. Hon är medveten om att för att kunna skaffa barn krävs det sperma!

Så förutom bebis spaning så försöker hon finna mig en "avels hingst". Och hon skäms inte för att försöka para ihop mig med främmande män på stan. Vid ett tillfälle har hon till och med "förhandlat" med en man i resturangen på en av findlandsfärjorna. Vilket slutade med att jag lämnade restaurangen och midagen utan mat i magen.

Som julklapp bjöd jag min mamma på Magnus Betneer, vilket jag trodde var säkert (jag menar vad kan hon göra?). Nä hä hon fattar tycke för killen som e förkomiker åt Betneer.
-Men Isa det e ju ett tecken hörru. Han e oxå 31, singel och bor på kungsholmen. Visserligen tvättar han inte kläder men det kan ju du göra. Isa ser du inte han e ett kap.
Snart är inte bara jag medveten om mammas åsikt utan även folket på raden bakom , framför och alla andra på en radie av 10 meter.

Kände man sig inte som en misslyckad singel redan innan, så gjorde man det definitivt nu. Alla i lokalen är nu medvetna om att jag är 31, singel och bor i 2a hands kontrakt på kungsholmen. Och tydligen så desperat att jag får hjälp av min mor att hitta en partner.

Så nu har jag en undra till er mina kära medmänniskor. Är det någon som har en bebis som jag skulle kunna få leasa. 2 - 4 gr i månaden eller nått, gärna en liten en så att jag kan låssas komma hem från bb efter en "oväntad" förlossning. Hudfärg och kön spelar ingen roll . Pris e förhandlingsbart. Tack på förhand

/ desperat feg misslyckad singel som väntar på att växa upp

Har kommit fram till att jag inte tycker om snygga människor,
 
Inte alls det att jag tror att de är dumma i huvudet eller så. Men min fördomsfulla hjärna har fått för sig att de alla är så himla lyckliga, överintelligenta och lyckade människor.

Det lustiga är att jag är väldigt nöjd med mig själv, mitt liv, och den jag har blivit, i vanliga fall.  Men när jag träffar en sån där lyckligt snygg människa så blir mitt självförtroende på något konstigt sett smachat till marken. För inte kan min lycka mäta sig med deras? Och jag börjar ifrågasätta allt möjligt hos mig själv. Snygga människor gör mig osäker och det stör mig. Jag har kommit på mig själv med att undvika dem och det e ju löjligt, de är ju människor precis som du och jag.

På jobbet finns en kille som e så där orimligt snygg. Han e trevlig. rolig och snäll, men jag vet inte hur man ska bete sig bland snygga människor, så jag går helt enkelt åt andra hållet eller sätter mig längre bort och läser en bok.

Jag hade tvättstugan nu på eftermiddagen, men var tvungen att springa iväg till tandläkaren. Så jag slänger i två maskiner , räknar ut att de bör vara klara samtidigt som tandläkarbesöket och springer tvärs över gatan till tandläkarstolen. 

Rotfylld och klar kommer jag på den briljanta iden att jag skall åka till ropsten och gå på loppis. Sagt och gjort. Där tillbringar jag sedan hela kvällen med att prova diverse olika suspekta klädesplagg.

När jag sedan flera timmar senare kommer in i porten möts jag av en lagom irriterad granne som undrar om det är jag som tvättar: Vi hamnar i en diskussion om oansvariga grannar, vi är båda helt överens om att detta är ett oansvarigt betende från den nonchalanta granne som lämnat tvätten i maskinerna och sedan försvunnit.  När vi har hetsat upp oss tillräckligt, tackar jag för mig och går glad i hågen in till mig.

En kvart senare sitter jag på toaletten och undrar över varför badrummet plötsligt ser så stort och rymligt ut. Då slår det mig.... Det är jag som är den oansvarigt, nochiga grannen som inte respekterar tvätt tiderna.

Oops! Jag tror jag smyger ner i natt och hämtar tvätten.

Så det var ju tur i oturen kan man ju säga att jag åkte och handlade kläder, för nu har jag ju rena torra kläder även till imorgon. Men vart faan jag ska hänga all tvätt har jag inte räknat ut än, för mina 22 kvm e ju inte precis tvättlinsvänliga!


                                                                

Sitter i väntrummet på lättakuten i Åkersberga och kan inte låta bli att förundras över alla dessa människor runt omkring mig. Som en våg väller de in över väntrummet och fyller varenda ledig yta av  denna stora sal. Vilka är de, vad gör de, varför är de här?

Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten  iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat?  Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor. 

Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök  och inte  de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet  skulle  platsa i cityakuten).

Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som  i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".

Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal  Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog  vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint. 
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före...  så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!

Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.

Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga?  Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.

 

Jag var dunder förkyld för 2 veckor sedan och mådde skit kass. Men den senaste veckan har jag mått som en lärka med enda undantaget att jag hostar tills jag bokstavligen spyr.
Men detta kan väl ändå inte anses vara ett problem tänker ni. Inte nog med att du mår bra, du blir ju smal på kuppen. Jovisst, och glöm inte de trimmade magmusklerna man får efter allt långvarit hostande!

Men problemet är att hostan går längre och längre ner i bröstet, slemlösande och receptfria hostmediciner i all ära men de funkar inte på mig. Trösten har varit att jag inte är ensam halva min familj har samma hosta och då måste det ju vara okey?

Men mamma var tydligen så tapper så att hon igår under det heliga första advent firandet gav sig ner på stan och utmanade sjukvårds hirarkin i Åkersberga. Att söka sjukvård i berga kan vara svårt men är man dessutom sjuk så är det ett rent helvete, om det som topp på detta även är helg så är det ofta bättre och snabbare att helt enkelt härda ut eller varför inte amputera benet själv, hur svårt kan det egentligen vara?

Men advent till ära så fick hon inte bara träffa en läkare hon fick även ett recept. och en dom... LUNGINFLAMATION!!
Grattis!

Jag som trodde att man var tvungen att vara snudd på döende för att ha lunginflammation. Lustigt egentligen... detta tänker jag varje gång, jag  har ju när jag tänker efter facktiskt haft lunginflammation  3 gånger tidigare.

Så det blir väl till att ge sig ut i sjukvårddjungeln själv imorgon och leta reda på vilken vårdcentral jag nu mera tillhör, övertyga dem om att jag tillhör dem och kräva vård.

För ärligt talat hur hög är mysfaktorn på att ligga på soldäck på en av lyxkryssarna nere i Hawaii i solnedgången och hosta slemklumpar i margaritaglasen.?

Andledningen till att folk pratar om "sina bästa år" är för att våra minnen är så djävla dåliga så att vi inte minns hur piss det egentligen var. Läste mina gamla dagböcker för ett tag sedan. Åh helvete... jag hade ännu sämre självkänsla, ännu sämre relationer, ännu högre missanpassnings stämpel, falskare vänner och ja, allmän kaos helt enkelt. Men ändå minns jag den tiden som känslomässigt lugn, lycklig, spännande, rolig.

Slutsatts: minnet suger och tacka faan för det!