kan man leasa en bebis för familje freden?
Jag har aldrig velat ha barn. Foster barn ja, men inga egna. Inte ens när jag var barn och satt i sandlådan med kompisarna. De pratade om hur många barn de skulle ha när de blev stora. själv ryckte jag lite ointresserat på axlarna och sa att jag skulle jobba med barn inte ha barn.
Man ska aldrig säga aldrig. Kanske att jag någon dag träffar en man ( eller kvinna) som får mig att vilja föra mina gener vidare, bilda mig en egen liten familj. Men det är absolut inte någonting jag räknar med ska hända.
Så fort jag råkar yppa för någon att jag inte vill ha egna barn så måste jag tillbringa den närmaste halvtimmen med att försvara mig och mina åsikter. Diskussionen slutar oftast med att personen i fråga säger
-vänta bara, du ändrar dig när du blivit äldre, alla vill ha barn. Det handlar om att våga .
Ja jag väntar fortfarande, jag är äldre och jag har aldrig sett mig själv som en rädd person som tar den enkla vägen ut. Lätta vägen hade föresten varit att skaffa barn och slippa alla dessa fördömande kommentarer.
Hur som helst. Min mamma har så länge jag kan minnas varit medveten om att jag inte vill skaffa barn. Hon har aldrig ifrågasatt mitt val eller försökt få mig att ändra åsikt. Bara sagt att
-barn är inte för alla.
Men de sista åren har min mammas biologiska mormors klocka börjat ticka frivarv. I början skrattade jag åt det men nu påverkar det mig och vår relation dagligen. Det har gått så långt att jag undviker att gå förbi dagis tillsammans med mamma och om vi ska åka buss kliver jag på först och sätter mig så långt ifrån barnvagns plattsen man kan komma. Jag undviker plattser där jag vet att det kan förekomma barn så som simhallar, nöjesparker, museum fik utan trappsteg så att barnvagnar kommer in mm mm.
Trotts detta försöker hon få med mig in på BabyLand för att kolla på"söta saker" , in på Polarn &Pyret för att se på små kläder som jag hade när jag var liten...... Ja ni fattar poängen.
Häromdagen var jag ute hos mamma för att hämta en resväska eftersom jag skall till Hawaii under jul och nyår. Då fick jag en förtidig julklapp av henne. En vacker brons ram med ett gammalt foto av en bebis i. Som inspiration tror jag hon kallade det. Och när jag sedan hade blivit "inspirerad" så kunde jag (detta hade hon redan kollat) byta ut bilden mot fotot av min egen bebis.
Men hon nöjer sig inte med detta. Hon är medveten om att för att kunna skaffa barn krävs det sperma!
Så förutom bebis spaning så försöker hon finna mig en "avels hingst". Och hon skäms inte för att försöka para ihop mig med främmande män på stan. Vid ett tillfälle har hon till och med "förhandlat" med en man i resturangen på en av findlandsfärjorna. Vilket slutade med att jag lämnade restaurangen och midagen utan mat i magen.
Som julklapp bjöd jag min mamma på Magnus Betneer, vilket jag trodde var säkert (jag menar vad kan hon göra?). Nä hä hon fattar tycke för killen som e förkomiker åt Betneer.
-Men Isa det e ju ett tecken hörru. Han e oxå 31, singel och bor på kungsholmen. Visserligen tvättar han inte kläder men det kan ju du göra. Isa ser du inte han e ett kap.
Snart är inte bara jag medveten om mammas åsikt utan även folket på raden bakom , framför och alla andra på en radie av 10 meter.
Kände man sig inte som en misslyckad singel redan innan, så gjorde man det definitivt nu. Alla i lokalen är nu medvetna om att jag är 31, singel och bor i 2a hands kontrakt på kungsholmen. Och tydligen så desperat att jag får hjälp av min mor att hitta en partner.
Så nu har jag en undra till er mina kära medmänniskor. Är det någon som har en bebis som jag skulle kunna få leasa. 2 - 4 gr i månaden eller nått, gärna en liten en så att jag kan låssas komma hem från bb efter en "oväntad" förlossning. Hudfärg och kön spelar ingen roll . Pris e förhandlingsbart. Tack på förhand
/ desperat feg misslyckad singel som väntar på att växa upp
Man ska aldrig säga aldrig. Kanske att jag någon dag träffar en man ( eller kvinna) som får mig att vilja föra mina gener vidare, bilda mig en egen liten familj. Men det är absolut inte någonting jag räknar med ska hända.
Så fort jag råkar yppa för någon att jag inte vill ha egna barn så måste jag tillbringa den närmaste halvtimmen med att försvara mig och mina åsikter. Diskussionen slutar oftast med att personen i fråga säger
-vänta bara, du ändrar dig när du blivit äldre, alla vill ha barn. Det handlar om att våga .
Ja jag väntar fortfarande, jag är äldre och jag har aldrig sett mig själv som en rädd person som tar den enkla vägen ut. Lätta vägen hade föresten varit att skaffa barn och slippa alla dessa fördömande kommentarer.
Hur som helst. Min mamma har så länge jag kan minnas varit medveten om att jag inte vill skaffa barn. Hon har aldrig ifrågasatt mitt val eller försökt få mig att ändra åsikt. Bara sagt att
-barn är inte för alla.
Men de sista åren har min mammas biologiska mormors klocka börjat ticka frivarv. I början skrattade jag åt det men nu påverkar det mig och vår relation dagligen. Det har gått så långt att jag undviker att gå förbi dagis tillsammans med mamma och om vi ska åka buss kliver jag på först och sätter mig så långt ifrån barnvagns plattsen man kan komma. Jag undviker plattser där jag vet att det kan förekomma barn så som simhallar, nöjesparker, museum fik utan trappsteg så att barnvagnar kommer in mm mm.
Trotts detta försöker hon få med mig in på BabyLand för att kolla på
Häromdagen var jag ute hos mamma för att hämta en resväska eftersom jag skall till Hawaii under jul och nyår. Då fick jag en förtidig julklapp av henne. En vacker brons ram med ett gammalt foto av en bebis i. Som inspiration tror jag hon kallade det. Och när jag sedan hade blivit "inspirerad" så kunde jag (detta hade hon redan kollat) byta ut bilden mot fotot av min egen bebis.
Men hon nöjer sig inte med detta. Hon är medveten om att för att kunna skaffa barn krävs det sperma!
Så förutom bebis spaning så försöker hon finna mig en "avels hingst". Och hon skäms inte för att försöka para ihop mig med främmande män på stan. Vid ett tillfälle har hon till och med "förhandlat" med en man i resturangen på en av findlandsfärjorna. Vilket slutade med att jag lämnade restaurangen och midagen utan mat i magen.
Som julklapp bjöd jag min mamma på Magnus Betneer, vilket jag trodde var säkert (jag menar vad kan hon göra?). Nä hä hon fattar tycke för killen som e förkomiker åt Betneer.
-Men Isa det e ju ett tecken hörru. Han e oxå 31, singel och bor på kungsholmen. Visserligen tvättar han inte kläder men det kan ju du göra. Isa ser du inte han e ett kap.
Snart är inte bara jag medveten om mammas åsikt utan även folket på raden bakom , framför och alla andra på en radie av 10 meter.
Kände man sig inte som en misslyckad singel redan innan, så gjorde man det definitivt nu. Alla i lokalen är nu medvetna om att jag är 31, singel och bor i 2a hands kontrakt på kungsholmen. Och tydligen så desperat att jag får hjälp av min mor att hitta en partner.
Så nu har jag en undra till er mina kära medmänniskor. Är det någon som har en bebis som jag skulle kunna få leasa. 2 - 4 gr i månaden eller nått, gärna en liten en så att jag kan låssas komma hem från bb efter en "oväntad" förlossning. Hudfärg och kön spelar ingen roll . Pris e förhandlingsbart. Tack på förhand
/ desperat feg misslyckad singel som väntar på att växa upp
Hm... blyger eller psyker vad hette den där lilla dvärgen egentligen?
Sitter här och undrar över hur det egentligen gick till när jag blev så här hiskeligt blyg. Var det redan på BB som jag kryssade fel i personlighets formuläret eller är detta helt enkelt resultatet av år av hård träning. Ja inte vet jag men här är jag nu med en blyghet på elitnivå. Ja alla ska vi ju ha någon special förmåga, så detta är väll min (bättre än ingen alls tänker jag nu). Men facktiskt vad är det som gör att man blir rädd, för det är väll det det handlar om, eller?
Vad tror jag undermedvetet är det värsta som kan hända? Att någon skall skratta åt mig, att någon skall ecklas av mig eller är det helt enkelt att någon kan se vem jag egentligen är, och skulle det nu vara så hemskt? Är min personlighet verkligen så hemsk att det är bättre att visa upp en ångröd, svettdrypande, svammel stammande, blicksvackande fnitter bimbo?
Hm... det får en verkligen att tänka, kanske jag bör avboka spanskan och söka akut till psykvården istället.
.
.
.
Vad tror jag undermedvetet är det värsta som kan hända? Att någon skall skratta åt mig, att någon skall ecklas av mig eller är det helt enkelt att någon kan se vem jag egentligen är, och skulle det nu vara så hemskt? Är min personlighet verkligen så hemsk att det är bättre att visa upp en ångröd, svettdrypande, svammel stammande, blicksvackande fnitter bimbo?
Hm... det får en verkligen att tänka, kanske jag bör avboka spanskan och söka akut till psykvården istället.
.
.
.
