Så trött så trött....ZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Jag sitter på en solstol med natthimlen ovanför mitt huvud. Det var nu flera dagar sedan jag senast såg land. Jag är på väg till hawaii. Mellan nu och då är det ytterligare dagar av öppet vatten. Vatten, vatten överallt är det vatten.
Polen framför mina fötter stormar och river på ett sett jag inte trodde var möjligt för en pool. Trotts att jag uppfattar färden under mina fötter som lugn så ser jag på vattnet i polen att detta bara är en illusion byggd på mina sjösjuke piller. För vattnet flyger åt alla håll, och trotts att stänksskydden är mer än en meter hög så når vatten dropparna mig med en otrolig lätthet.. MP3 spelaren i mina öron som på högsta volym öser ut Bokaspers Orkester överöstas av vågorna.
Avlägsenhet .
Avlägsenhet är det ord som jag hittar som närmast beskriver känslan i bröstet.
På ett konstigt, nästan overkligtsett lyckas jag uppmärksamma allt som sker runt omkring mig, samtidigt som jag känner en likgiltig bedövning i bröstet.
Jag är trött, väldigt trött. Hela min viljestyrka krävs för att hålla ögonen någotsånär öppna. Pennan glider runt i handen som om jag inte hade känsel i fingrarna, den faller och jag måste börja om. Vattnet stormar.
Jag är ensam uppe på soldäck, jag ,vågorna och himlen är det enda som existerar. Men jag vill bara sova, vill så gärna bara sluta ögonen och guppa iväg till drömmarnas rike, nej föresten drömmar kräver energi jag vill bara sova, inte drömma.
Om jag bara blundar en stund.... jag måste slå mig själv i ansiktet för att behålla fokus.
När jag kom till Arizona så säger mannen i familjen som jag reser med att jag inte ska känna det som att jag jobbar. mer bara är här för att underlätta för honom, hjälpa till lite grann då och då. Bara att jag är närvarande hjälper honom säger han, vi kan dela på sysslorna men jag skall mest bara vara. Detta är ju även din semester säger han och ler.
Sedan dess har jag knappt sett honom. Alarmklockan väcker mig vid 5.30 på morgonen, jag börjar jobba vid 6.00 sedan arbetar jag nånstopp till 11 / 12 på kvällen. Trotts detta slänger han in pikar de få gånger jag ser honom att jag inte gör tillräckligt, inte jobbar, bara latar mig. Han ler med munnen som vore det ett skämt men leendet når inte ögonen.
Kvinnan har från första stund tyckt att jag är PERFECT. Som vanligt har jag skött mitt jobb med 100% koncentration. Vilket endast resulterar i att jag får jobba ännu mer.
Redan första dagen säger hon till sin man att Isabelle är perfekt. Hon lär sig snabbt, är lyhörd och gör allting mycket snabbare och smidigare än någon annan. Hon ler både med ögonen och munnen. Blicken som riktas mot mig av mannen ler inte. Jag får känslan av ett avundsjukt / svartsjukt barn som upptäckt en konkurrent. Efter detta "straffas" jag. Om jag nu e så duktig kan jag väl göra allt! Den nyvunna friheten hjälper nog även den till. Han har inte haft det lätt, jobbar alltid har aldrig tid för sig själv. Nu när han har smakat på kakan vill han ha mer, mycket mer och kvinnan serverar den till honom om dock ovetandes. Sysslor görs snabbare om Isabelle gör dem så hon väljer mig med ett leende, . Beskedet möts av ytterligare ett leende dock ett avundsjukt, sårat leende för att sekunden efter bytas av till ett äkta över den barnsliga förtjusningen över att få tid att spela basket .
Jag får känslan av att mannen inte tycker om att dela. Han vill ha mig för sig själv. Jag är den enda som förstår hans frustration över att vårda en anhörig, men även att arbeta med denna grad av ryggmärgsskada. Vi förstår varandra på ett sett som andra inte kan förstå. Skuldkänslorna, frustrationen, känslan av att offra sig själv för någon annan mm. Han vill inte att jag knyter an med kvinnan jag e ju hans. Samma gäller för kvinnan, samtidigt som att han konstant klagar över allt ansvar allt jobb så blir han sårad av att nu inte vara "behövd". På ett plan förstår jag hans frustration, men på ett annnat blir jag arg, väldigt arg.
Kanske är det jet lagen som gör mig så avlägsen. Jag somnar hela tiden, så fort jag sitter ner och inte är "behövd" så somnar jag. Som en bebis som somnar över matskålen. Jag somnar på föreläsningar, jag somnar i hissen, jag somnar vid bordet efter fikat. Jag sover 30 sekunder till 20 minuters pass så fort jag slappnar av. Tröttheten bokstavligen värker i kroppen. Det hela blir ju inte heller bättre av att istället för att komma ikapp så kommer jag för var natt längre bort från svensktid. hawaii är nämligen 3 timmars skillnad från arizona. Så varje natt drar vi av ytterligare en timmes sömn. 
Nu stormar det så pass mycket så jag kan inte längre sitta kvar här uppe på däck. det är vid det här laget mer vatten i mina kläder än vad det är i polen.
Ja timing har väll aldrig varit min starka sida precis
Denna gång har jag varit föreseende med allt. Eftersom jag skall befinna mig på havet i nära 4 veckor och arbeta så måste allt funka. Därför har jag för säkerhets skull gått till tandläkaren (man vill ju inte vakna en morgon med tandverk och veta att det är 5 dagar till närmaste hamn). Jag har varit hos min läkare för hostan för nu 4e gången, denna gång ska väl medicinen ändå hjälpa. Jag har packat alltifrån sjösjuke piller till migräntabletter till dagen-efter-piller, jag har förberett mig på alla tänkbara och otänkbara situationer. Nu ska jag bara slänga i mig en macka så bär det iväg!
AAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ för i helvete !!!!!!
Första tuggan och det smäller till i hela huvudet. Vad faan var det..... jag känner lite försiktigt med tungan .... nej allt verkar vara som det ska..... eller.....
Då ramlar ett stycke tand ut eller närmare bestämt 1/3dels tand ut. Jag springer till spegeln. Jag har varit med om att lagningar har ramlat ut men inte detta. Rotfyllningen är kvar men hela insidan av tanden har lossnat.
Grattis det hjälper tydligen inte att vara föreseende om man är en Isa. Jag var hos tandläkaren för mindre än en vecka sedan och likförbannat så står jag här nu med tand djäveln i handen !
Så frustrerad och arg som ett litet bi tar jag nu mina väskor och åker till flygplatsen med vetskapen om att jag inte har TID att laga tanden i sverige, inte har RÅD att laga tanden i USA och inte har något annat val än att arbeta ute på havet med jet lag, sjösjuka och tandverk i 4a veckor framöver.
Underbart!
Göteborgare mot Stockholmare 1-1
För ett tag sedan när jag var i Göteborg upptäckte jag att det faktiskt låg sanning bakom myten att göteborgare lurar turister som pratar stockholmska. Taxichaffisen försökte lura skiten av mig bara för att jag är stockholmare. Detta är min 100 procentiga övertygelse.
När taxi turen från flygplatsen till sahlgrenska var klar ville chauffören ha 480 kronor. Hm...säkert att resan gick på 480 spänn, ellerhur! Och när jag ifrågasatte priset hävdar han att tacksametern är trasig men att 480 är det fasta priset ( borde man som taxichaufför inte upplysa om detta innan påbörjad resa?)
När jag sedan ber om ett kvitto, gissa....... just det... även kvitto utskrivaren var trasig just denna dag, denna körning. Men han var villig att skriva ett handskrivet kvitto på en ut riven sida ur ett kollegieblock, hm.... funkar detta även när man ska hämta ut pengar på banken i Göteborg tro?
När han sedan skrivit färdigt kvittot ber jag att få låna pennan, tar kvittot och skriver av taxinumret, (jo visst, glömde säga att jag åkte med ett av de största taxibolagen i Göteborg alltså inte svart taxi man kan bli mörkrädd för mindre) sedan ber jag honom signera, jag har ju signaturen på taxi kortet så det är ju ingen ide att han "förfalskar" sin egen signatur. Behöver jag påpeka att den tidigare pratglada, trevliga taxichauffören nu förvandlades till en tyst, besvärad taxichaufför?
Men som de flesta stockholmare som lever ett så hektiskt storstadsliv, har jag ännu inte hunnit skickat in detta kvitto till verken taxi bolaget eller Robert Aschberg på insider. Så om taxichaffisen läser detta så kan du sluta svettas nu, jag har nämligen råkat städa bort kvittot. och om jag mot förmodan någon dag skulle finna det igen så gör jag nog om den till en tavla. Så chaffisen God Jul på dig. Om du någonsin har vägarna förbi storstan så hojta till så ska jag visa dig runt!
Mexico & San Diego 2005-2006
MEXICO
Tuesday, January 10, 2006
Våran lilla by
Vi har äntligen hittat familjen vi skulle bo hos och vi bor nu i en liten by mitt ute i ingenstanns. Byn består av ca 400-600 boende.Men detta är bara under jul veckorna när de "amerikanska mexicanarna" kommer tillbaks för att fira jul och nyår. Under övriga året är det ca 150 personer boende i byn. Hm... 400 - 600 personer... ellerhur?... okey så e mexicanare små men inte så små, nej jag tror nog att de räknat in vild hundarna, hästarna och kossorna för att komma upp i den höga summan. Boskapen vandrar fritt omkring här i byn och om nu kossorna bestämmt sig för att hålla konferans mitt i gatan så får man snällt vänta tills de e klara.
Familjen består av mamma, pappa, tre döttrar , deras karlar, en son, 7 barnbarn och lite annat löst folk som kommer och går.
NyårsaftonTiden i mexico har varit helt utöver det vanliga. Under nyårsfirandet i våran lilla by får jag syn på beväpnade vackter (kulsprutor av något slag) och jag blir ganska fundersam för vad man ska med beväpnade vackter på denna lilla fest? Döm om min förvåning när man vid tolvslaget skippar fyverkerierna utan istället så tar hela den manliga befolkningen upp pistoler ur byxliningen och börjar skjuta hej vilt. Där står jag mitt på dansgolvet (byns basketplan) med ca 200 pistoler i omlopp. Det konstiga är att jag i alla år varit livrädd för nyårsraketer men här står jag nu i en liten by i mitten av ingenstans medans pistolkulorna viner över huvudet på mig och jag e lycklig...
GOTT NYTT ÅR!
nyårsaftonsmorgon / basket turnering
Sitter nere i byn och dricker en Margarita ur ett lerkrus. Under de senaste dagarna har det pågått en basket turnering här i byn. Lag från hela länet är här och tävlar.
När man nu bott i USA i några månader så kan man inte låta bli när man hör ordet "basket turnering" att låta tanken svirra iväg för att tillslut landa på en chokladbrun, muskulös, lång, mannskropp... Men inte här, jag känner mig fortfarande som en genmanipulerad, överdimensionerad, fel konstruerad människa. Män ...så långt stämmer det, och en basket plan visst, men där slutar alla likheter med minna fantasier. Dessa män är ja vad ska jag säga? De flesta är korta, mexicanska pojkspolingar medans andra är i övre medelåldern. Kroppshyddorna är olika till både storlek och form, detsamma gäller talang nivån. Karaktärs basket finns det någon annanstans än i mexico? Men jag har roligt, väldigt roligt.
Uppe i huset pågår just nu förberedelserna innför kvällen. Vårat hus har fått i uppdrag att starta nyårsfirandet detta år. Bandet som ska spela nere i byn på kvällen ska börja uppe på vårat tak, sedan bjuds det på mat för att sedan spela sig ner till festplattsen nere i stan. Men ambitions nivån i Mexico skiljer sig från ambitionsnivån hemma i sverige. Man har ÄNNU inte bestämt sig för vilken mat man ska bjuda på. Eller ens vilket av taken bandet ska spela på. Och med tanke på sophanteringen i detta land så borde städningen av huset och av tomten ha påbörjatts för flera dagar sedan, men inte då. När jag gick ner hade den ännu inte börjat. Däremot hade Francisco fått för sig att han skulle bygga en mur mitt på gården ( för att försvåra för kossor, hästar, getter och får mm, från att ta sig in på framsidan av huset). Att påbörja detta projeckt bara timmarna innan hela staden (med tillhörande omnejd) skall komma på besök känns facktiskt 100% mexicanskt!
Picknick bland avocadoträd
Ligger i skuggan från ett avocadoträd i den Mexicanska hettan. Avocadoträdet jag valt ut för svalka är långt ifrån det enda inte heller är det det största. Det är ett litet träd men från min platts i skuggan har jag en fantastisk utsickt över bergen.
Vi har precis avnjutit ett otroligt god picknick uppe på ett avsides avocadoplantage som familjen äger. Utsikten härifrån är bland den vackraste jag någonsin skådat. Familjen känns som om den har genomgått en förvandling under de senaste dagarna. Nu umgås man på ett helt annat sett, man pratar, skrattar, har gemensama utflyckter som denna.
Om detta är Mexico, vill jag aldrig åka härifrån. Denna dag är en dag som jag ska vårda i mitt hjärta och minnas tillbaka på med lycka.
Sunday, January 08, 2006
Rodeo på juldagseftermiddagen
Medans Tess ligger kvar hemma och vrider sig i magsmärtor åker jag, Yass och familjen Tovar ut på nya äventyr.
Som traditionen bjuder går man varje juldagseftermiddag på rodeo i grannbyn. Detta är en tradition som pågått i rätt och slätt 15 år.
Det är ingen liten tillställning vi kommer till, det är folk överallt, man har tivoli för barnen och en stor live orkester. Yass och jag är tydlige de första turister som deltagit i denna tradition, och detta märktes tydligt. Vi välkomnades i högtalarna, folk stirrade, pekade och skrattade. Ja uppståndelse gjorde man, trotts att man nu har vant sig med uppmärksamheten, så tycker jag fortfarande att det är lika jobbigt som i början.
I bland vill man bara vara sig själv och smälta in i mängden, men detta är något som e omöjligt här. Trotts att jag färgat håret svart, så är jag fortfarande 3 huvuden längre än alla andra, mina ögon är inte bara klarblåa de är stora som dasslock också och därför omöjliga att undgå, här nere i de bruna ögonens land. Yass är även hon så långt man kan komma från att se mexicansk ut. Så chansen att hon och jag och tillhörande rullstol smälter in i mängden på en tjur rodeo i mexicanska landsbyggden är lika med noll.
Det var 8 tjurar som reds av varsin ryttare, och det var läskigt, vissa gjorde illa sig ordentligt.
Jag upplevde skräckblandad förtjusning på rodeon, för jag kan inte låta bli att fachineras av tjurens okontrolerade styrka, ryttarens smidighet och inte att förglömma risken att något fruktansvärt kanske händer. Samtidigt så tycker jag att det är ett onödigt djurplågeri som jag önskade inte skulle tilltala mig så.
När jag efter några timmar blev kissnodig och skulle hitta en toalett så visade det sig inte existera någon. Folk kissade endra inte alls eller så kissade de lite här och där. Ingen av dessa alternativ känndes som någon bra plan för mig. Så tillslut fick jag gå in på en bakgård och kissa tillsammans men grisarna. Om de blev förvanade ? Ja visst, men heldre förvånade grisar en stirrande, kvinnogalna mexicanska männ i hundratal.
Säkerhets tänkandet här är lika med noll. Barnfamiljer sitter uppe på muren, som bildar den lilla arenan, med benen hängande ner bara decimeter från tjuren, barn har klättrat upp och satt sig på gallren som skiljer tjuren från den stående publiken, men många står även och hänger inne på själva arenan och umgås med vänner och kommer tjuren åt deras håll springer de helt enkelt åt ett annat för att fortsätta diskutionen där istället. Burkar och skräp slängs in på arenan så om ryttaren överlever tjur ritten är risken stor att han skadar sig på flaskor eller dylikt när han flyger av.
Mexico är det "smuttsigaste" land jag någonsin besökt. Papperskorgar existerar så gott som inte. Oavsett vart man befinner sig, om det så är i trädgården, på gatan, i bilen, i vardags- rummet, så släpper man det man har i handen rakt ner. Familjen vi bor hos slänger ut ALLT skräp på baksidan under tvättlinan, och när sen högen blir för stor så eldar man helt enkelt upp den.
I en trädgård jag besökte här i byn hade man till och med lämnat kvar en död hundvalp som dött någon vecka tidigare. Så man fick helt enkelt kliva över den där den låg mitt på stigen mellan meter höga mariuanabuskar .
Även synen på barn och vad som är okey för ett barn att göra skiljer sig från våran svenska syn. På rodeon var det en pojke i 9-10 års åldern som dansade omkring på arenan mellan tjur ritterna (ibland även under) men att denna pojke var aprak, aspackad, plackat, stupfull eller vad man nu föredrar att kalla det, var det tydligen ingen mer än jag och Yass som höjde på ögonbrynen åt. Eller att mariuana buskarna i den döda hundens trädgård odlas och säljs av "en viss pojkes" yngre kusin, 14 år gammal, tycks heller inte vara särskilt konstigt. Att "en viss pojke" sedan köpslår, prutar och förhandlar med sin yngre kusin kanske inte riktigt överensstämmer med min syn på familjeomvårdnad. Vad sedan tanken var när jag, Tess och Yass fick varsitt mariuanablad vet jag inte riktigt (eftersom ingen av oss är intreserade) spara som sovenir kanske...hm... låt mig se...
Mellan byarna på landsbyggden förekommer knarktullar (vi såg flera) men om vi nu mot förmodan skulle kunna föra våra sovenirer förbi dessa obemärkt. Så återstår ändå flygtullen MexicoCity-Tiuanna. För att sedan följas av landstullen Tiuanna(Mexico)-SanDiego(USA). Men låt oss nu säga att vi lyckades med även detta lilla konststycke. Hur blir det då SanDiego-Arlanda... Nej, min sovenir får nog slängas ut till de övriga soporna under tvättlinan i väntan på eldning.
juldagsmorgon
Ny morgon nya förhoppningar om julfirande! Pojkarna väckte mig omtänksamt med Cesars julklapp, ett trumsett!!! Stilla natt heliga natt... vart tog den vägen?
Efter morgon dusch och frukost startar ett stiltje... Ingenting händer! Det visar sig att barnen redan fått sina julklappar dvs. ett trumsett och en himla massa fyverkerier och raketer. Dessa andvänds flitigt runt omkring, överallt, hela tiden!
Någon mer "jultradition" blir det inte, inte ens under julen äter man tillsammans, eller överhuvudtaget umgås tillsammans. Här gör alla sina egna saker men ibland när man av en slump hamnar i samma rum som en annan familjemedlem, så byter man några ord för att sedan fortsätta med sitt.Man har inte heller några gemensamma projeckt utan alla verkar leva i sina egna små bubblor. Vuxna och barn lever sida vid sida men umgås inte , man pratar TILL varandra men man umgås inte.
Jag och Yass bestämmer oss för att försöka ta oss ner till stan utan bil, men detta "projekt" kräver lite planering. Vägen ner är brant och fylld av stenar och gropar , men den är även trafikerad av boskapsdjur och hundar som inte alls är intreserade av att flytta på sig för att underlätta en nerfart i rullstol. Men ner kommer man alltid... men upp? David går med på att plocka upp oss lite senare så jag och Yass börjar nerfärden. Ner kom vi men det krävdes konsentration, teknik, dumdristighet, envishet och fart, hög fart!
Väl nere i byn strosade vi omkring på gatorna (det finns bara tre gator i staden och de är placerade i en triangel) och stötte på alltifrån kor som vallar sig själva till fulla mexicanska cowboysare som var för fulla för att lyckas ta sig upp på hästryggen utan istället faller huvudstupa ner på motsatt sida.
De flesta vi mötte log och tittade lite blygt bort (dock inte männen inräknat) medans andra kom fram och förhörde oss om vart vi var på väg, kände vi någon i byn, isåfall vem, och hur.. Inte alls på ett otrevligt sett utan mer en ärlig undran.
Denna by är så pass liten och händelselös att alla känner alla, och turister hör inte precis till vanligheten om det övertaget hänt alls tidigare.
I stora drag så tycker jag väldigt mycket om våran lilla by.
Julafton på ett tak i mexico
Jag ligger på en filt, på ett tak, i en by, i mexico och undrar hur det kommer sig att jag hammnade just här just nu.
Över mitt huvud flyger falkarna och de är många. Barnen har berättat att en man nerifrån byn brukar öva prickskytte på dem och att han träffar varje gång. Nu på morgonen hörde jag ett skott, jag vet inte om det var han. som sköt. Men det känns lite obehagligt att ligga här på rygg och följa dessa otrolit vackra varelser med blicken när de sveper över himmlen, och veta att när som helst så kan en av falkarna jag tittar på falla ner död.
Byn jag bor i heter Matugeo, San Marcos och ligger i Michuakan. Huset ligger högst upp i byn och vägen hit upp skulle man i svenska mått inte ens kalla väg. Huset har familjen byggt själv och är egentligen två hus, det är primitivt men vi har ett badrum (dock utan dörr) och ett kök (utan vatten). Diskar gör man på baksidan med bergen som utsikt. På kvällarna och nätterna är det så kallt inomhus att vi sover fullt påklädda och nerbäddade under lager på lager av filtar. Ändå är jag och Tess tvugna att sova sked för attklara av kylan.
På baksidan växer citronträden sida vid sida med avocadoträden, de är så fulla av frukt att grenarna är tvugna att stöttas. Det känns smått overkligt när man på morgonen kliver ut och plockar sin avocado som man skall använda som pålägg på brödet, plockar citronerna som man gör sin lemonad av och bara kan njuta av vad detta underbara land har att erbjuda.
Familjen vi bor hos är på ett sätt helt självklara men samtidigt väldigt knepiga. Barnen (Mario 10, George 9, Daniel 8, Halito 6, Cesar 5, Isa 1 och Natalia 0) är de som välkomnat oss med öppna armar, medans de vuxna(Maria&Fransisco, Gloria&Jesus, Petra&Victor och Elina) vet vi inte ännu riktigt vart vi har. Vi bor tillsammans men de visar inget större intresse, de ler, svarar på frågor, får oss att känna oss välkomna men intresset att lära känna oss saknas helt (pappan i huset tittar inte ens på oss)
När man ligger här på taket är det stekande hett. Man hör utöver barnens lek, med regnbågsfärgade pilbågar och tillhörande sugkoppspilar, tupparna som gal nerifrån byn, grannar som spikar och hamrar på sina hus som alltid tycks vara under utbyggnad. Från och till hör man utropen nerifrån byn som görs med hjälp av högtalare som är placerade lite varstans i byn Dessa utrop andvänds till allt. alltifrån att ropa ut vem som säljer vad, och vart, till att informera om att någon i by har ett väntande telefonsamtal( byn delar telefon). Utropen är extra många denna morgon eftersom det nere i byn pågår en marknad, denna marknad ska pågå ända tills den 2a dec.
Trotts att så gott som hela familjen behärskar engelska så är det svårt att få svar (iallafall korrekta svar)på de frågor man ställer. Denna resa har tydligt visat att mexicanare aldrig erkänner om de inte förstår eller inte vet svaret på en fråga. I stället så ler de ger ett påhittat svar, nickar och säger okey.
Sedan några dagar tillbaka har jag försökt klura ut om man här firar jul den 24 eller den 25 men även HUR ett mexicanskt julfirande går till. Det sista svar jag fick var att man firade den 24 och att man firade på samma sätt som överallt annars. Så denna morgon gick jag upp tidigt i tron att vi skulle fira jul, men än så länge lyser julfirandet med sin frånvaro och eftersom det nu är sent på eftermiddagen , börjar jag tro att det är den 25 i alla fall.
Nån riktig julstämning har jag inte kännt men samtidigt så är detta nog den bästa julafton jag någonsin upplevt. Julen handlar ju ändå om att umgås med nära och kära och att njuta av vad livet har att ge. Och denna tacksamhet jag känner gentemot livet att just jag just nu befinner mig på ett hustak i en liten by i mexico, med vänner omkring mig och bergen och falkarna över mig är obeskrivlig.
GOD JUL!
San Diego
Friday, January 06, 2006
cafe i julstämning
Ljudvolymen är hög och bakvärken är långt ifrån goda men ändå råder en varm och gemytlig stämning på cafe't .Vintermörkret bidrar till julstämningen jag känner i bröstet, trotts avsaknaden av snö, känns det tydligt att julen närmar sig med stormkliv. Kanske beror det på de enorma julgranskulorna man har hängt upp i taket, kanske beror det på julmusiken som strömmar ur högtalarna. utanför fönstret skyndar folk förbi iklädda sticketröjor, handskar, mössor, en farbror har till och med knäppt sin vinter jacka hela vägen upp till halsen. Men detta är egentligen mer en hylning till julen än vad det är ett skydd mot kylan.Kvinnan vid bordet brevid värmer sina händer runt en stor mossgrön keramikmugg som ser ut att innehålla ett rykande hett te' av obestämt märke och smak. Hon tittar sig lite skamset omkring när hon inser att det inte är värmen utan illutionen av värme som hon söker sig till.
Högtalarna har nu fått konkurens av kyldisken som har börjat surra högre och högre. Nästan som om den försöker påminna gästerna om att om att trotts att det är juletider så är det okey att köpa något kallt och läskande. Men idag är det te', varm choklad och kaffe i olika variationer som säljer bäst.
Kassar, kassar och åter kassar.
Det känns som att det enda vi gör här är å handlar. Sedan vi kom hit har det inte gått en enda dag utan att jag har handlat något.
Nu önskar jag att jag kunde säga att det rörde sig om kläder, skor, bilar, strandvillor, smycken, husdjur, resor och andra ytliga onödiga ting som jag tillbringar mina dagar med att införskaffa. Men lögner har aldrig fallit sig naturligt för mig.
Mina shopping äventyr rör sig snarare om mat, mat, mat, vatten, bananer, handukar, torkställningar, papperskorgar, krokar, anslagstavla, telefonkort m.m.
Eftersom vi är fem personer som delar på en liten kyl och en minimal frys så kan man inte precis hamstra. vilket i och för sig är tur eftersom kassarna här är under all kritik. Varor som i Sverige får platts i två pappkassar får man här i ca. (utan överdrift) 10-15 kassar, varav hälften bara innehåller en vara (man får inte packa själv) och den andra hälften är trasiga när du väl kommer hem (om du nu lyckas ta dig så långt).
Hur kan ett land utropa sig till supermakt om det inte ens har inteligens eller kapacitet nog att konstruera matkassar som tål mer än fem bananers tyngd under en sträcka av 200 meter?
Okey, jag har med handen på hjärtat inköppt följande :
1. En morgonrock, för att slippa åka i hissen endast iförd bikini. Grannarna skulle väll i och för sig inte klaga men jag har redan fått min beskärda del av oönskad uppskattning av vissa boende här i huset. Ingen nämnd ingen glömd. Men om du av en händelse skulle vara två äpplen hög och telefonterorist så...
2. Två sommarbyxor. För att i möjligaste mån bespara mina medmänniskor från mina berycktade klimakterie svall.
3. Två T-shirts. Se ovan. varav den ena bär texten LOST vilket övriga klanen anser vara hysteriskt roligt eftersom jag när jag befinner mig i min egen lilla bubbla uppfattas som totalt bortkommen.
Hm... jag kanske ska gå och handla lite...
Monday, October 03, 2005
Grillat
Vakten var snäll idag. Hon skrek inte på oss.
Nästa gång kanske vi får äta upp maten.
