Huldrans

Här tar man säkerheten på fullaste allvar. Det hålls alla slaggs övningar både för passagerare och personal.  Den roligaste var livbåtsövningarna. När signalen går skall man ta sig till flytvästarna spänna fast dem och bege sig till sin grupps uppsamlingsplats. gruppen står på både nyckelkortet och på flytvästen (om man tar västen från sitt rum villsäga). Sedan ropas man upp och alla måste finnas annars är det bara att vänta medans personalen lokaliserar den försvunne personen. Sedan förklaras hur livbåtarna firas ner hur man skall placera sig mm.
 


Det roliga var att se hur olika personer beter sig vid sådana här övningar. Vissa flammsar för att de ser lustiga ut i sina stora flytvästar, vissa står nästintill i givakt, och lyssnar på helspänn till instruktionerna, vissa tar tillfället i akt att lära känna sina medpassagerare och kanske flörta lite grann. Sedan har vi förstås de stereotypa amerikanerna som ställer frågor i stil med:

- Så om båten sjunker, hur blir det då med bagaget? Skickas det hem till oss eller kan man hämta ut det vid kajen när vi kommer i land?

Ja vad ska man säga!

 

Själv så fascinerades jag mest av folket, människor. jag älskar människor ! de är så olika  varandra, så konstiga, så intressanta. Och jag är en av dem... hm... fascinerande.

Nått e fel jag kan inte lägga in bilder. gggrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Jag får välll lägga in dem sen:

Ju mer jag har att göra desto mindre gör jag, nej föresten det där var inte riktigt sant . Jag skriver lisstor på allt jag ska och borde göra . Massa listor, ingen aktion.

Jag var på Skansens julmarknad med min lilla syster häromdagen. Vi började diskutera det här med bloggar.

Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,

Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare. 

Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt.  Mig kvittar det. 



Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:

Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.

När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.

                    

Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!

Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.

Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.

                       

Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.

Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.

Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.

Har kommit fram till att jag inte tycker om snygga människor,
 
Inte alls det att jag tror att de är dumma i huvudet eller så. Men min fördomsfulla hjärna har fått för sig att de alla är så himla lyckliga, överintelligenta och lyckade människor.

Det lustiga är att jag är väldigt nöjd med mig själv, mitt liv, och den jag har blivit, i vanliga fall.  Men när jag träffar en sån där lyckligt snygg människa så blir mitt självförtroende på något konstigt sett smachat till marken. För inte kan min lycka mäta sig med deras? Och jag börjar ifrågasätta allt möjligt hos mig själv. Snygga människor gör mig osäker och det stör mig. Jag har kommit på mig själv med att undvika dem och det e ju löjligt, de är ju människor precis som du och jag.

På jobbet finns en kille som e så där orimligt snygg. Han e trevlig. rolig och snäll, men jag vet inte hur man ska bete sig bland snygga människor, så jag går helt enkelt åt andra hållet eller sätter mig längre bort och läser en bok.

Sitter i väntrummet på lättakuten i Åkersberga och kan inte låta bli att förundras över alla dessa människor runt omkring mig. Som en våg väller de in över väntrummet och fyller varenda ledig yta av  denna stora sal. Vilka är de, vad gör de, varför är de här?

Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten  iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat?  Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor. 

Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök  och inte  de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet  skulle  platsa i cityakuten).

Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som  i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".

Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal  Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog  vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint. 
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före...  så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!

Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.

Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga?  Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.

 

Jag var dunder förkyld för 2 veckor sedan och mådde skit kass. Men den senaste veckan har jag mått som en lärka med enda undantaget att jag hostar tills jag bokstavligen spyr.
Men detta kan väl ändå inte anses vara ett problem tänker ni. Inte nog med att du mår bra, du blir ju smal på kuppen. Jovisst, och glöm inte de trimmade magmusklerna man får efter allt långvarit hostande!

Men problemet är att hostan går längre och längre ner i bröstet, slemlösande och receptfria hostmediciner i all ära men de funkar inte på mig. Trösten har varit att jag inte är ensam halva min familj har samma hosta och då måste det ju vara okey?

Men mamma var tydligen så tapper så att hon igår under det heliga första advent firandet gav sig ner på stan och utmanade sjukvårds hirarkin i Åkersberga. Att söka sjukvård i berga kan vara svårt men är man dessutom sjuk så är det ett rent helvete, om det som topp på detta även är helg så är det ofta bättre och snabbare att helt enkelt härda ut eller varför inte amputera benet själv, hur svårt kan det egentligen vara?

Men advent till ära så fick hon inte bara träffa en läkare hon fick även ett recept. och en dom... LUNGINFLAMATION!!
Grattis!

Jag som trodde att man var tvungen att vara snudd på döende för att ha lunginflammation. Lustigt egentligen... detta tänker jag varje gång, jag  har ju när jag tänker efter facktiskt haft lunginflammation  3 gånger tidigare.

Så det blir väl till att ge sig ut i sjukvårddjungeln själv imorgon och leta reda på vilken vårdcentral jag nu mera tillhör, övertyga dem om att jag tillhör dem och kräva vård.

För ärligt talat hur hög är mysfaktorn på att ligga på soldäck på en av lyxkryssarna nere i Hawaii i solnedgången och hosta slemklumpar i margaritaglasen.?

Andledningen till att folk pratar om "sina bästa år" är för att våra minnen är så djävla dåliga så att vi inte minns hur piss det egentligen var. Läste mina gamla dagböcker för ett tag sedan. Åh helvete... jag hade ännu sämre självkänsla, ännu sämre relationer, ännu högre missanpassnings stämpel, falskare vänner och ja, allmän kaos helt enkelt. Men ändå minns jag den tiden som känslomässigt lugn, lycklig, spännande, rolig.

Slutsatts: minnet suger och tacka faan för det!

 

Livet är alldeles för kort för att man ständigt skall försöka bete sig normalt och smälta in. Alldeles för kort för att grubbla över varje val man gör, och definitivt för kort för att jämföra sig med andra.

Så varför kräver jag så mycket av mig själv? Mycket mer av mig själv än av andra. Andra människor får gärna ha fel och brister men  inte jag , absolut inte. Minsta lilla brist jag upptäcker hos mig själv och jag stämplar mig genast  som "misslyckad, annorlunda, fel".

Men jag kommer ju alltid vara jag, oavsett hur hårt jag kämpar för att inte vara det. Det här är den jag är och alltid kommer vara. Visst kan jag jobba på att bli bättre på vissa punkter men grunden är JAG. Så varför inte bara acceptera mig själv som jag är och låta alla andra lägga ner tid och energi på att döma mig, de kommer iallafall troligtvis inte ens i närheten av hur hårt jag har dömt mig själv.

När jag äntligen har lyckats intala iallafall mig själv att jag nog e ganska hyfsad på dator trotts allt så slås denna illusion brutalt i bitar av  en katt. 

Jag  satt som bäst och amatör hackade när katten efter många desperata försök för att fånga min uppmärksamhet tydligen fick nog och bestämmde sig för att hämnas. Med ett nonchalant  flin hoppar hon upp på tangentbrädan och efter några snabba men bestämda knapptryckningar hoppar hon ner igen, lägger sig i mitt knä och spinner nedlåtande. Döm om min förvåning när jag tittar upp på skärmen och bilden nu är helt upp och ner. Desperat försöker jag trycka på knapparna i det område där jag tyckte att hon konsentrerat sina tass tryckningar. Men nej då, inget händer, iallafall inte det jag vill ska hända.

Till sist tvingas jag bita i det sura äpplet och erkänna att jag just blivit överlisstad av en katt, så med risk för att bli stämplad "BIMBO" får jag nu börja ringa runt bland mina pc användande vänner och höra mig för om vilka knapptryckningar som kan lösa mitt lilla bekymmer. Men ingen tycks kunna överlista denna datakunniga  katt. Men jag får till sist rådet att ringa upp pc-citys suport ( tack Björn). Sagt och gjort. Men för att finna nummret till suporten måste jag logga in på deras sida och med musen klicka mig fram till telefonnummret. Men det är väll jätte enkelt tänker ni. NEEEJJJJJJJJJJJJJJ  det är det INTTTTTTEEEEEEEEEEEEEEE !
Musen är nämligen "kattinställd" på spegelvänt .

Men där jag brister i kunskap vinner jag i beslutsamhet, så några svettiga minuter senare når jag den engelstalande suporten som hjärtligt skrattar åt mitt lilla bekymmer, och berättar att jag är långt ifrån den enda som råkat ut för detta "kattknep". Tydligen är denna skärmvändande hämndaktion flitigt använd innom kattsamhället. Någon tapper själ reser tydligen runt i vårt avlånga land ,och så fort vi lämnat lägenheten passar han på att lära ut  kortkommandon  till pc till våra bittra hemmakatter.

Så när er katt med nochig min hoppar upp på tangentbordet och med snabba små tasstryckningar trycker in kortkomandot för upp&nervänd skärm trycker ni ctrl + alt + pil upp, hoppar ner lägger er i kattens knä och börjar lite nöjt tugga på hans svans.
.
                                                                                     .