skriver gör jag för min egen skull
Jag var på Skansens julmarknad med min lilla syster häromdagen. Vi började diskutera det här med bloggar.
Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,
Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare.
Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt. Mig kvittar det.
Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:
Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.
När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.
Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!
Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.
Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.
Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.
Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.
Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.
Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,
Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare.
Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt. Mig kvittar det.
Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:
Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.
När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.
Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!
Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.
Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.
Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.
Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.
Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.
Jag är nog ensam om att njuta av vädret just nu!
De flesta just nu verkar gnälla över vädret. Regnet, mörkret och kylan tycks störa alla människor i min omgivning, alla utom mig. Själv tycker jag att det e underbart. Jag blir inspirerad av rusket Jag älskar känslan av regnet mot huden. Medans alla andra ställer sig under tak eller tränger ihop sig i alltför små busskurer eller söker skydd i lä bakom husknutar. Så letar jag upp öppna ytor. sluter ögonen och lyfter ansiktet mot regnet. Det må se knäppt ut med en ensam person på ett torg som likt en sollapande människa lyfter ansiktet mot himlen, kopplar bort allt runt omkring, befinner sig i stunden och bara njuter. Men jag bjuder på det, för för mig är det som meditation för själen. Rusket får mig att känna mig levande.
Men det är klart, rusk promenader är underbara så länge man inte är på väg någonstans, för visst är det inte kul att komma till jobbet plaskblöt och nerkyld, för att sedan traska runt i dessa dyblöta kläder under resten av dagen. Men är jag ledig och det blåser och regnar utanför fönstret så kan inte ens de starkaste kedjor hålla mig inne...
kan man leasa en bebis för familje freden?
Jag har aldrig velat ha barn. Foster barn ja, men inga egna. Inte ens när jag var barn och satt i sandlådan med kompisarna. De pratade om hur många barn de skulle ha när de blev stora. själv ryckte jag lite ointresserat på axlarna och sa att jag skulle jobba med barn inte ha barn.
Man ska aldrig säga aldrig. Kanske att jag någon dag träffar en man ( eller kvinna) som får mig att vilja föra mina gener vidare, bilda mig en egen liten familj. Men det är absolut inte någonting jag räknar med ska hända.
Så fort jag råkar yppa för någon att jag inte vill ha egna barn så måste jag tillbringa den närmaste halvtimmen med att försvara mig och mina åsikter. Diskussionen slutar oftast med att personen i fråga säger
-vänta bara, du ändrar dig när du blivit äldre, alla vill ha barn. Det handlar om att våga .
Ja jag väntar fortfarande, jag är äldre och jag har aldrig sett mig själv som en rädd person som tar den enkla vägen ut. Lätta vägen hade föresten varit att skaffa barn och slippa alla dessa fördömande kommentarer.
Hur som helst. Min mamma har så länge jag kan minnas varit medveten om att jag inte vill skaffa barn. Hon har aldrig ifrågasatt mitt val eller försökt få mig att ändra åsikt. Bara sagt att
-barn är inte för alla.
Men de sista åren har min mammas biologiska mormors klocka börjat ticka frivarv. I början skrattade jag åt det men nu påverkar det mig och vår relation dagligen. Det har gått så långt att jag undviker att gå förbi dagis tillsammans med mamma och om vi ska åka buss kliver jag på först och sätter mig så långt ifrån barnvagns plattsen man kan komma. Jag undviker plattser där jag vet att det kan förekomma barn så som simhallar, nöjesparker, museum fik utan trappsteg så att barnvagnar kommer in mm mm.
Trotts detta försöker hon få med mig in på BabyLand för att kolla på"söta saker" , in på Polarn &Pyret för att se på små kläder som jag hade när jag var liten...... Ja ni fattar poängen.
Häromdagen var jag ute hos mamma för att hämta en resväska eftersom jag skall till Hawaii under jul och nyår. Då fick jag en förtidig julklapp av henne. En vacker brons ram med ett gammalt foto av en bebis i. Som inspiration tror jag hon kallade det. Och när jag sedan hade blivit "inspirerad" så kunde jag (detta hade hon redan kollat) byta ut bilden mot fotot av min egen bebis.
Men hon nöjer sig inte med detta. Hon är medveten om att för att kunna skaffa barn krävs det sperma!
Så förutom bebis spaning så försöker hon finna mig en "avels hingst". Och hon skäms inte för att försöka para ihop mig med främmande män på stan. Vid ett tillfälle har hon till och med "förhandlat" med en man i resturangen på en av findlandsfärjorna. Vilket slutade med att jag lämnade restaurangen och midagen utan mat i magen.
Som julklapp bjöd jag min mamma på Magnus Betneer, vilket jag trodde var säkert (jag menar vad kan hon göra?). Nä hä hon fattar tycke för killen som e förkomiker åt Betneer.
-Men Isa det e ju ett tecken hörru. Han e oxå 31, singel och bor på kungsholmen. Visserligen tvättar han inte kläder men det kan ju du göra. Isa ser du inte han e ett kap.
Snart är inte bara jag medveten om mammas åsikt utan även folket på raden bakom , framför och alla andra på en radie av 10 meter.
Kände man sig inte som en misslyckad singel redan innan, så gjorde man det definitivt nu. Alla i lokalen är nu medvetna om att jag är 31, singel och bor i 2a hands kontrakt på kungsholmen. Och tydligen så desperat att jag får hjälp av min mor att hitta en partner.
Så nu har jag en undra till er mina kära medmänniskor. Är det någon som har en bebis som jag skulle kunna få leasa. 2 - 4 gr i månaden eller nått, gärna en liten en så att jag kan låssas komma hem från bb efter en "oväntad" förlossning. Hudfärg och kön spelar ingen roll . Pris e förhandlingsbart. Tack på förhand
/ desperat feg misslyckad singel som väntar på att växa upp
Man ska aldrig säga aldrig. Kanske att jag någon dag träffar en man ( eller kvinna) som får mig att vilja föra mina gener vidare, bilda mig en egen liten familj. Men det är absolut inte någonting jag räknar med ska hända.
Så fort jag råkar yppa för någon att jag inte vill ha egna barn så måste jag tillbringa den närmaste halvtimmen med att försvara mig och mina åsikter. Diskussionen slutar oftast med att personen i fråga säger
-vänta bara, du ändrar dig när du blivit äldre, alla vill ha barn. Det handlar om att våga .
Ja jag väntar fortfarande, jag är äldre och jag har aldrig sett mig själv som en rädd person som tar den enkla vägen ut. Lätta vägen hade föresten varit att skaffa barn och slippa alla dessa fördömande kommentarer.
Hur som helst. Min mamma har så länge jag kan minnas varit medveten om att jag inte vill skaffa barn. Hon har aldrig ifrågasatt mitt val eller försökt få mig att ändra åsikt. Bara sagt att
-barn är inte för alla.
Men de sista åren har min mammas biologiska mormors klocka börjat ticka frivarv. I början skrattade jag åt det men nu påverkar det mig och vår relation dagligen. Det har gått så långt att jag undviker att gå förbi dagis tillsammans med mamma och om vi ska åka buss kliver jag på först och sätter mig så långt ifrån barnvagns plattsen man kan komma. Jag undviker plattser där jag vet att det kan förekomma barn så som simhallar, nöjesparker, museum fik utan trappsteg så att barnvagnar kommer in mm mm.
Trotts detta försöker hon få med mig in på BabyLand för att kolla på
Häromdagen var jag ute hos mamma för att hämta en resväska eftersom jag skall till Hawaii under jul och nyår. Då fick jag en förtidig julklapp av henne. En vacker brons ram med ett gammalt foto av en bebis i. Som inspiration tror jag hon kallade det. Och när jag sedan hade blivit "inspirerad" så kunde jag (detta hade hon redan kollat) byta ut bilden mot fotot av min egen bebis.
Men hon nöjer sig inte med detta. Hon är medveten om att för att kunna skaffa barn krävs det sperma!
Så förutom bebis spaning så försöker hon finna mig en "avels hingst". Och hon skäms inte för att försöka para ihop mig med främmande män på stan. Vid ett tillfälle har hon till och med "förhandlat" med en man i resturangen på en av findlandsfärjorna. Vilket slutade med att jag lämnade restaurangen och midagen utan mat i magen.
Som julklapp bjöd jag min mamma på Magnus Betneer, vilket jag trodde var säkert (jag menar vad kan hon göra?). Nä hä hon fattar tycke för killen som e förkomiker åt Betneer.
-Men Isa det e ju ett tecken hörru. Han e oxå 31, singel och bor på kungsholmen. Visserligen tvättar han inte kläder men det kan ju du göra. Isa ser du inte han e ett kap.
Snart är inte bara jag medveten om mammas åsikt utan även folket på raden bakom , framför och alla andra på en radie av 10 meter.
Kände man sig inte som en misslyckad singel redan innan, så gjorde man det definitivt nu. Alla i lokalen är nu medvetna om att jag är 31, singel och bor i 2a hands kontrakt på kungsholmen. Och tydligen så desperat att jag får hjälp av min mor att hitta en partner.
Så nu har jag en undra till er mina kära medmänniskor. Är det någon som har en bebis som jag skulle kunna få leasa. 2 - 4 gr i månaden eller nått, gärna en liten en så att jag kan låssas komma hem från bb efter en "oväntad" förlossning. Hudfärg och kön spelar ingen roll . Pris e förhandlingsbart. Tack på förhand
/ desperat feg misslyckad singel som väntar på att växa upp
snygga människor skrämmer mig
Har kommit fram till att jag inte tycker om snygga människor,
Inte alls det att jag tror att de är dumma i huvudet eller så. Men min fördomsfulla hjärna har fått för sig att de alla är så himla lyckliga, överintelligenta och lyckade människor.
Det lustiga är att jag är väldigt nöjd med mig själv, mitt liv, och den jag har blivit, i vanliga fall. Men när jag träffar en sån där lyckligt snygg människa så blir mitt självförtroende på något konstigt sett smachat till marken. För inte kan min lycka mäta sig med deras? Och jag börjar ifrågasätta allt möjligt hos mig själv. Snygga människor gör mig osäker och det stör mig. Jag har kommit på mig själv med att undvika dem och det e ju löjligt, de är ju människor precis som du och jag.
På jobbet finns en kille som e så där orimligt snygg. Han e trevlig. rolig och snäll, men jag vet inte hur man ska bete sig bland snygga människor, så jag går helt enkelt åt andra hållet eller sätter mig längre bort och läser en bok.
Inte alls det att jag tror att de är dumma i huvudet eller så. Men min fördomsfulla hjärna har fått för sig att de alla är så himla lyckliga, överintelligenta och lyckade människor.
Det lustiga är att jag är väldigt nöjd med mig själv, mitt liv, och den jag har blivit, i vanliga fall. Men när jag träffar en sån där lyckligt snygg människa så blir mitt självförtroende på något konstigt sett smachat till marken. För inte kan min lycka mäta sig med deras? Och jag börjar ifrågasätta allt möjligt hos mig själv. Snygga människor gör mig osäker och det stör mig. Jag har kommit på mig själv med att undvika dem och det e ju löjligt, de är ju människor precis som du och jag.
På jobbet finns en kille som e så där orimligt snygg. Han e trevlig. rolig och snäll, men jag vet inte hur man ska bete sig bland snygga människor, så jag går helt enkelt åt andra hållet eller sätter mig längre bort och läser en bok.
Lämnade tvätten för att åka på Loppis
Jag hade tvättstugan nu på eftermiddagen, men var tvungen att springa iväg till tandläkaren. Så jag slänger i två maskiner , räknar ut att de bör vara klara samtidigt som tandläkarbesöket och springer tvärs över gatan till tandläkarstolen.
Rotfylld och klar kommer jag på den briljanta iden att jag skall åka till ropsten och gå på loppis. Sagt och gjort. Där tillbringar jag sedan hela kvällen med att prova diverse olika suspekta klädesplagg.
När jag sedan flera timmar senare kommer in i porten möts jag av en lagom irriterad granne som undrar om det är jag som tvättar: Vi hamnar i en diskussion om oansvariga grannar, vi är båda helt överens om att detta är ett oansvarigt betende från den nonchalanta granne som lämnat tvätten i maskinerna och sedan försvunnit. När vi har hetsat upp oss tillräckligt, tackar jag för mig och går glad i hågen in till mig.
En kvart senare sitter jag på toaletten och undrar över varför badrummet plötsligt ser så stort och rymligt ut. Då slår det mig.... Det är jag som är den oansvarigt, nochiga grannen som inte respekterar tvätt tiderna.
Oops! Jag tror jag smyger ner i natt och hämtar tvätten.
Så det var ju tur i oturen kan man ju säga att jag åkte och handlade kläder, för nu har jag ju rena torra kläder även till imorgon. Men vart faan jag ska hänga all tvätt har jag inte räknat ut än, för mina 22 kvm e ju inte precis tvättlinsvänliga!
Rotfylld och klar kommer jag på den briljanta iden att jag skall åka till ropsten och gå på loppis. Sagt och gjort. Där tillbringar jag sedan hela kvällen med att prova diverse olika suspekta klädesplagg.
När jag sedan flera timmar senare kommer in i porten möts jag av en lagom irriterad granne som undrar om det är jag som tvättar: Vi hamnar i en diskussion om oansvariga grannar, vi är båda helt överens om att detta är ett oansvarigt betende från den nonchalanta granne som lämnat tvätten i maskinerna och sedan försvunnit. När vi har hetsat upp oss tillräckligt, tackar jag för mig och går glad i hågen in till mig.
En kvart senare sitter jag på toaletten och undrar över varför badrummet plötsligt ser så stort och rymligt ut. Då slår det mig.... Det är jag som är den oansvarigt, nochiga grannen som inte respekterar tvätt tiderna.
Oops! Jag tror jag smyger ner i natt och hämtar tvätten.
Så det var ju tur i oturen kan man ju säga att jag åkte och handlade kläder, för nu har jag ju rena torra kläder även till imorgon. Men vart faan jag ska hänga all tvätt har jag inte räknat ut än, för mina 22 kvm e ju inte precis tvättlinsvänliga!
På lättakuten
Sitter i väntrummet på lättakuten i Åkersberga och kan inte låta bli att förundras över alla dessa människor runt omkring mig. Som en våg väller de in över väntrummet och fyller varenda ledig yta av denna stora sal. Vilka är de, vad gör de, varför är de här?
Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat? Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor.
Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök och inte de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet skulle platsa i cityakuten).
Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".
Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint.
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före... så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!
Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.
Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga? Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.
Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat? Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor.
Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök och inte de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet skulle platsa i cityakuten).
Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".
Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint.
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före... så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!
Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.
Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga? Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.
lite hosta eller fullodlad lunginflammation?
Jag var dunder förkyld för 2 veckor sedan och mådde skit kass. Men den senaste veckan har jag mått som en lärka med enda undantaget att jag hostar tills jag bokstavligen spyr.
Men detta kan väl ändå inte anses vara ett problem tänker ni. Inte nog med att du mår bra, du blir ju smal på kuppen. Jovisst, och glöm inte de trimmade magmusklerna man får efter allt långvarit hostande!
Men problemet är att hostan går längre och längre ner i bröstet, slemlösande och receptfria hostmediciner i all ära men de funkar inte på mig. Trösten har varit att jag inte är ensam halva min familj har samma hosta och då måste det ju vara okey?
Men mamma var tydligen så tapper så att hon igår under det heliga första advent firandet gav sig ner på stan och utmanade sjukvårds hirarkin i Åkersberga. Att söka sjukvård i berga kan vara svårt men är man dessutom sjuk så är det ett rent helvete, om det som topp på detta även är helg så är det ofta bättre och snabbare att helt enkelt härda ut eller varför inte amputera benet själv, hur svårt kan det egentligen vara?
Men advent till ära så fick hon inte bara träffa en läkare hon fick även ett recept. och en dom... LUNGINFLAMATION!!
Grattis!
Jag som trodde att man var tvungen att vara snudd på döende för att ha lunginflammation. Lustigt egentligen... detta tänker jag varje gång, jag har ju när jag tänker efter facktiskt haft lunginflammation 3 gånger tidigare.
Så det blir väl till att ge sig ut i sjukvårddjungeln själv imorgon och leta reda på vilken vårdcentral jag nu mera tillhör, övertyga dem om att jag tillhör dem och kräva vård.
För ärligt talat hur hög är mysfaktorn på att ligga på soldäck på en av lyxkryssarna nere i Hawaii i solnedgången och hosta slemklumpar i margaritaglasen.?
Göteborgare mot Stockholmare 1-1
För ett tag sedan när jag var i Göteborg upptäckte jag att det faktiskt låg sanning bakom myten att göteborgare lurar turister som pratar stockholmska. Taxichaffisen försökte lura skiten av mig bara för att jag är stockholmare. Detta är min 100 procentiga övertygelse.
När taxi turen från flygplatsen till sahlgrenska var klar ville chauffören ha 480 kronor. Hm...säkert att resan gick på 480 spänn, ellerhur! Och när jag ifrågasatte priset hävdar han att tacksametern är trasig men att 480 är det fasta priset ( borde man som taxichaufför inte upplysa om detta innan påbörjad resa?)
När jag sedan ber om ett kvitto, gissa....... just det... även kvitto utskrivaren var trasig just denna dag, denna körning. Men han var villig att skriva ett handskrivet kvitto på en ut riven sida ur ett kollegieblock, hm.... funkar detta även när man ska hämta ut pengar på banken i Göteborg tro?
När han sedan skrivit färdigt kvittot ber jag att få låna pennan, tar kvittot och skriver av taxinumret, (jo visst, glömde säga att jag åkte med ett av de största taxibolagen i Göteborg alltså inte svart taxi man kan bli mörkrädd för mindre) sedan ber jag honom signera, jag har ju signaturen på taxi kortet så det är ju ingen ide att han "förfalskar" sin egen signatur. Behöver jag påpeka att den tidigare pratglada, trevliga taxichauffören nu förvandlades till en tyst, besvärad taxichaufför?
Men som de flesta stockholmare som lever ett så hektiskt storstadsliv, har jag ännu inte hunnit skickat in detta kvitto till verken taxi bolaget eller Robert Aschberg på insider. Så om taxichaffisen läser detta så kan du sluta svettas nu, jag har nämligen råkat städa bort kvittot. och om jag mot förmodan någon dag skulle finna det igen så gör jag nog om den till en tavla. Så chaffisen God Jul på dig. Om du någonsin har vägarna förbi storstan så hojta till så ska jag visa dig runt!
"de bästa åren av ens liv" eller bara taskigt minne
Andledningen till att folk pratar om "sina bästa år" är för att våra minnen är så djävla dåliga så att vi inte minns hur piss det egentligen var. Läste mina gamla dagböcker för ett tag sedan. Åh helvete... jag hade ännu sämre självkänsla, ännu sämre relationer, ännu högre missanpassnings stämpel, falskare vänner och ja, allmän kaos helt enkelt. Men ändå minns jag den tiden som känslomässigt lugn, lycklig, spännande, rolig.
Slutsatts: minnet suger och tacka faan för det!
Slutsatts: minnet suger och tacka faan för det!
annorlunda eller bara vanlig
Livet är alldeles för kort för att man ständigt skall försöka bete sig normalt och smälta in. Alldeles för kort för att grubbla över varje val man gör, och definitivt för kort för att jämföra sig med andra.
Så varför kräver jag så mycket av mig själv? Mycket mer av mig själv än av andra. Andra människor får gärna ha fel och brister men inte jag , absolut inte. Minsta lilla brist jag upptäcker hos mig själv och jag stämplar mig genast som "misslyckad, annorlunda, fel".
Men jag kommer ju alltid vara jag, oavsett hur hårt jag kämpar för att inte vara det. Det här är den jag är och alltid kommer vara. Visst kan jag jobba på att bli bättre på vissa punkter men grunden är JAG. Så varför inte bara acceptera mig själv som jag är och låta alla andra lägga ner tid och energi på att döma mig, de kommer iallafall troligtvis inte ens i närheten av hur hårt jag har dömt mig själv.
