På lättakuten
Sitter i väntrummet på lättakuten i Åkersberga och kan inte låta bli att förundras över alla dessa människor runt omkring mig. Som en våg väller de in över väntrummet och fyller varenda ledig yta av denna stora sal. Vilka är de, vad gör de, varför är de här?
Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat? Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor.
Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök och inte de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet skulle platsa i cityakuten).
Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".
Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint.
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före... så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!
Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.
Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga? Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.
Det finns personena i detta väntrum som känns helt fel placerade. Kanske är det bara ytterligare en av mina alla fördomar, men borde man inte i ett väntrum på lätt akuten iallafall se lite sliten ut, lite ynklig eller bara lite allmänt hjälplöst desperat? Ja denna information har iallafall inte nått fram till mina väntrums medmänniskor.
Här finns det personer som ser ohyfsat hurtiga och fräscha ut. Föreställ er en Lotta Engberg på ett amerikanskt sommarkollo i tysk reklamfilms tappning, så fattar ni vidden.
Vissa av kvinnorna är så upstylade att välsminkade att jag kan inte låta bli att undra om deras egentliga syfte verkligen är läkarbesök och inte de två yngre läkarhunkarna i teamet.,( som med lätthet skulle platsa i cityakuten).
Kanske är det när jag tänker efter inte ens riktiga läkare utan mer något som skall distrahera alla dessa kvinnor från att tänka på febertoppar, snoriga ungar, hostande äkta män och värkande ryggar. Och av allt att döma så tycks det faktiskt fungera. Själv brukar jag undvika rum och plattser där majoriteten eller mer är kvinnor, stämningen blir lätt hysterisk och konspiratorisk (iallafall i min fördomsfulla värld). Men här råder ett lugn, Kvinnan mittemot mig sträcker på sig varenda gång någon av dessa två passerar. Sedan söker hon min blick för att få en tyst bekräftelse på att även jag har sett dem. Hade detta istället varit scenariot på en pub så hade hon definitivt inte sökt min blick i samförstånd, snarare gett mig blicken som i ett tyst hot säger "han-e-min-jag-såg-han-först".
Den hittills klart intressantaste personen här i väntrummet är Allan som är 97 år gammal Allan föredrar kvinnliga läkare därför att de är mycket trevligare att titta på, enligt Allan själv. Jag la märke till Allan redan i nummer lappskön. Han är en gentleman av den gamla skolan. Tänk er att vara så lycklig och nöjd med sin tillvaro att man "hinner" lämna företräde åt alla kvinnor i nummer lappskön: Själv hade jag nog vid 97 års ålder tacklat mig fram likt en amerikanskrugby spelare medans jag gafflat argsint.
-Lämna platts, livet är för kort varför ska jag låta er gå före... så lite tid så mycket att göra. Lämna plats förihelvete!!!
Själv har jag gjort mig hemmastadd på golvet . Lutad mot väggen sitter jag nu i skräddar ställning mitt emot disken. Härifrån har jag uppsikt över allt som händer i väntrummet. och tro mig det händer mer än man kan tro. Troligtvis har jag med mitt betende brutit mot en tyst överenskommelse om hur vi ska bete oss i ett väntrum.Vissa tycks bli provocerade av att jag har placerat mig på golvet och inte i en av dom påförhand utplacerade sittgrupperna. Andra tittar till och skrattar lite generat som att de inte riktigt har bestämt sig för hur man ska reagera när något sådant här inträffar. Mannen brevid löser det hela med att snurra runt sin stol så att han sitter mitt emot mig och frågar om jag inte får ont i ryggen. Blicken lyser av nyfikenhet, han är själv i 60 års åldern och söker för diskproblem, vi hamnar i en diskussion om olika sittställningar, madrass typer, väskor mm. Sedan när han lika fort som diskussionen började är tvungen att gå, ser han på mig med en ursäktande blick och säger. Det e bra att du gör som du vill, din kropp ska du vara rädd om. Sedan e han borta.
Så slås jag av tanken. Medans jag sitter och blir betraktad av folk som tittar och undrar över varför jag sitter på golvet i lila hår och plinkar på en dator. Så sitter jag och undrar vilka de är . Var kommer de ifrån, vilka val har de gjort i livet, har de upplevt sorg/ kärlek, är de lyckliga? Svaren hittar jag i mitt eget huvud liksom de hittar sina svar och slut sattser i sina. Och någonstans möts vi, i nyfikenhet.
Kommentarer
Trackback
