skriver gör jag för min egen skull
Jag var på Skansens julmarknad med min lilla syster häromdagen. Vi började diskutera det här med bloggar.
Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,
Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare.
Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt. Mig kvittar det.
Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:
Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.
När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.
Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!
Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.
Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.
Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.
Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.
Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.
Själv så är jag nybörjare och har ännu inte riktigt fattat grejen. Syrran däremot är veteran inom bloggandet och det var även hon som hjälpte mig att komma igång. Hon undrade hur många läsare jag hade,
Läsare? Jag har inga läsare, vad menar hon? Jag förvandlades till ett livs levande frågetecken. Tanken har egentligen inte slagit mig tidigare. Hon är ju den enda som har min blogg adress eftersom det var hon som startade bloggen åt mig. Hon undrade då varför jag skrev om det inte var att få läsare.
Jag skriver endast för min egen del. Men om folk nu skulle vara intresserade av attt läsa mina tankar och funderingar. Villiga att offra sin dyrbara fritid med att läsa mina inlägg så är vell det deras val och inte mitt. Mig kvittar det.
Anledningen till att jag startade min blogg är endast för att underhålla min stavning. Grejen är den att jag skrev ett långt meil för några veckor sedan och upptäckte en knapp på datorns menyn för stavningskoll, För mig var detta revolusionerande, jag hade inte en aning om att det ens fanns. Så när mitt mail är klart och jag glad i hågen trycker på stavningskollen, får jag svaret:
Tyvärr innehåller texten för mycket stavfel för att den skall kunna rettas , du kan rätta upp till hundra stavfel åt gången. Rätta de hundra första?. ja/nej.
När jag svarat ja så visas sedan en text som är mer röd än svart. Det var som att slungas tillbaks till skoltiden. Självförtroendet gick genast från 100 till 0 på mindre än en sekund.
Jag har alltid älskat att skriva, och vid uppsatts skrivningarna under skolåren la jag ner timmar på att få till den rätta tonen, det rätta flödet, en bra ihopknytning av storryn mm. Men sedan kom den rättade uppsattsen tillbaka, med så mycket rödfärg att man inte längre kan se vad som står under och för att sedan avslutas med en nervärderande komentar av läraren som ifrågasetter varför jag inte lägger ner lite jobb på mina uppsattser. Slarvigt Isa!!!
Skrivar glädjen försvan mer och mer för varje lektion, varje skrivning,, varje timme man suttit av i skolbänken för att tillslut endast frammkalla ångest, mindervärdskomplex och Idiot stämpel. Jag slutade skriva brev, slutad skriva dagbok ja allt som innefattade penna och papper helt enkelt.
Och nu satt jag här 15 år senare och har samma känsla i bröstet som då. Självförtroende är lätt att bygga upp bara man undviker alla de situationer som man inte behärskar. Under de senaste åren har jag endast skrivit kommihåg lappar till mig själv eller korta meningar på msn ,inget som kräver diplom i rättstavning precis.
Jag hade kommit till en punkt i livet då jag intalat mig själv att jag inte längre lider av min dyslexi, men detta var ju en livslögn så god som någon. Jag har helt enkelt undvikit alla situationer som har med stavning att göra.
Men där och då kommer man till en korsväg, man måste besluta sig för hur man ska gå vidare. Ändra så kunde jag fortsätta på min förnekelse stig och begränsa min själ ,eller också kunde jag utmana mig själv och bevisa för mig själv att jag duger ändå. Så sagt och gjort jag startade en blogg. Där jag och endast jag bestämmer vad som är rätt. För varje inlägg jag skriver lättar lite av prestations ångesten, för varje innlägg minskar stavfelen i stavningskontrollen. Ibland har jag till och med kunnat skriva ett helt inlägg på bara en stavnings koll. Ett litet steg för människan men ett djävligt stort steg för mig.
Så om det finns någon läsare där ute som hittat till min anonyma lilla blogg. Tro inte för en sekund att jag skriver för din skull, inte för en sekund att din åsickt betyder något. Om du får ut någonting av att läsa min sida så varsegod, kul för dig! Annars .... säger väll det mer om ditt liv en om mitt. Själv hade jag inte ofrat min tid på att läsa trams.
Kommentarer
Trackback
