Så trött så trött....ZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Jag sitter på en solstol med natthimlen ovanför mitt huvud. Det var nu flera dagar sedan jag senast såg land. Jag är på väg till hawaii. Mellan nu och då är det ytterligare dagar av öppet vatten. Vatten, vatten överallt är det vatten.
Polen framför mina fötter stormar och river på ett sett jag inte trodde var möjligt för en pool. Trotts att jag uppfattar färden under mina fötter som lugn så ser jag på vattnet i polen att detta bara är en illusion byggd på mina sjösjuke piller. För vattnet flyger åt alla håll, och trotts att stänksskydden är mer än en meter hög så når vatten dropparna mig med en otrolig lätthet.. MP3 spelaren i mina öron som på högsta volym öser ut Bokaspers Orkester överöstas av vågorna.
Avlägsenhet .
Avlägsenhet är det ord som jag hittar som närmast beskriver känslan i bröstet.
På ett konstigt, nästan overkligtsett lyckas jag uppmärksamma allt som sker runt omkring mig, samtidigt som jag känner en likgiltig bedövning i bröstet.
Jag är trött, väldigt trött. Hela min viljestyrka krävs för att hålla ögonen någotsånär öppna. Pennan glider runt i handen som om jag inte hade känsel i fingrarna, den faller och jag måste börja om. Vattnet stormar.
Jag är ensam uppe på soldäck, jag ,vågorna och himlen är det enda som existerar. Men jag vill bara sova, vill så gärna bara sluta ögonen och guppa iväg till drömmarnas rike, nej föresten drömmar kräver energi jag vill bara sova, inte drömma.
Om jag bara blundar en stund.... jag måste slå mig själv i ansiktet för att behålla fokus.
När jag kom till Arizona så säger mannen i familjen som jag reser med att jag inte ska känna det som att jag jobbar. mer bara är här för att underlätta för honom, hjälpa till lite grann då och då. Bara att jag är närvarande hjälper honom säger han, vi kan dela på sysslorna men jag skall mest bara vara. Detta är ju även din semester säger han och ler.
Sedan dess har jag knappt sett honom. Alarmklockan väcker mig vid 5.30 på morgonen, jag börjar jobba vid 6.00 sedan arbetar jag nånstopp till 11 / 12 på kvällen. Trotts detta slänger han in pikar de få gånger jag ser honom att jag inte gör tillräckligt, inte jobbar, bara latar mig. Han ler med munnen som vore det ett skämt men leendet når inte ögonen.
Kvinnan har från första stund tyckt att jag är PERFECT. Som vanligt har jag skött mitt jobb med 100% koncentration. Vilket endast resulterar i att jag får jobba ännu mer.
Redan första dagen säger hon till sin man att Isabelle är perfekt. Hon lär sig snabbt, är lyhörd och gör allting mycket snabbare och smidigare än någon annan. Hon ler både med ögonen och munnen. Blicken som riktas mot mig av mannen ler inte. Jag får känslan av ett avundsjukt / svartsjukt barn som upptäckt en konkurrent. Efter detta "straffas" jag. Om jag nu e så duktig kan jag väl göra allt! Den nyvunna friheten hjälper nog även den till. Han har inte haft det lätt, jobbar alltid har aldrig tid för sig själv. Nu när han har smakat på kakan vill han ha mer, mycket mer och kvinnan serverar den till honom om dock ovetandes. Sysslor görs snabbare om Isabelle gör dem så hon väljer mig med ett leende, . Beskedet möts av ytterligare ett leende dock ett avundsjukt, sårat leende för att sekunden efter bytas av till ett äkta över den barnsliga förtjusningen över att få tid att spela basket .
Jag får känslan av att mannen inte tycker om att dela. Han vill ha mig för sig själv. Jag är den enda som förstår hans frustration över att vårda en anhörig, men även att arbeta med denna grad av ryggmärgsskada. Vi förstår varandra på ett sett som andra inte kan förstå. Skuldkänslorna, frustrationen, känslan av att offra sig själv för någon annan mm. Han vill inte att jag knyter an med kvinnan jag e ju hans. Samma gäller för kvinnan, samtidigt som att han konstant klagar över allt ansvar allt jobb så blir han sårad av att nu inte vara "behövd". På ett plan förstår jag hans frustration, men på ett annnat blir jag arg, väldigt arg.
Kanske är det jet lagen som gör mig så avlägsen. Jag somnar hela tiden, så fort jag sitter ner och inte är "behövd" så somnar jag. Som en bebis som somnar över matskålen. Jag somnar på föreläsningar, jag somnar i hissen, jag somnar vid bordet efter fikat. Jag sover 30 sekunder till 20 minuters pass så fort jag slappnar av. Tröttheten bokstavligen värker i kroppen. Det hela blir ju inte heller bättre av att istället för att komma ikapp så kommer jag för var natt längre bort från svensktid. hawaii är nämligen 3 timmars skillnad från arizona. Så varje natt drar vi av ytterligare en timmes sömn. 
Nu stormar det så pass mycket så jag kan inte längre sitta kvar här uppe på däck. det är vid det här laget mer vatten i mina kläder än vad det är i polen.
